Min man har, precis som jag, varit överviktig hela sitt vuxna liv och kände till slut (när han var runt tretti) att det var dags att göra något åt detta. Det är nu nästan tio år sedan. Då när han ställde sig i kö för en gastric bypass, var det inte på långa vägar så vanligt som det är idag och väntetiderna var mycket mycket längre. Det tog honom två år av kötid innan han fick tid för operation. Då fanns det också en ny metod som heter gastric banding och som skulle vara mycket skonsammare än en gbp. Gb innebär att man sätter som ett band, eller en ring runt magsäcken och drar åt, så att den blir som ett timglas och jättesmal på mitten. Detta gör att man får en snabbare mättnadskänsla och håller sig mätt mycket längre. Metoden ansågs skonsammare då den inte alls innebar att man skar bort någonting och ville man ångra operationen var det bara att a bort bandet (vilket var meningen att man skulle göra på sikt, när man gått ner i vikt och ändrat sin livsstil). Dock har det visat sig att denna behandling innebar alldeles för många komplikationer och någonstans läste jag att man har fått göra om eller ta bort nära nitti procent av alla operationer.
Min man fick också jättejobbiga komplikationer, så som sura uppstötningar som verkligen var smärtsamma, smärtor när han svalde och åt och ofta hicka, dumpningar mm. Han gick heller inte ner särskilt mycket i vikt. Det visade sig att det där bandet inte satt som det skulle efter ett tag, utan gled åt sidan och det fanns risk för att att det skulle växa fast fel i vävnaden, så fter två år fick han sedan göra om operationen och fick då samtidigt göra en gastric bypass, som han varit jättenöjd med. Med den har han kunnat gå ner i vikt. Han får dumpningar om han äter mycket stött, men i övrigt mår han bra och är nöjd. Han tycker helt klart att det varit värt att få göra den.
Nu är det alltså jag som står på tur. Och jag hade nog aldrig riktigt vågat om inte min man funnits här och kunnat stötta mig. Han har ALDRIG klagat på min vikt och tycker verkligen om mig PRECIS SOM JAG ÄR. Jag var överviktig redan när vi träffades (om än tjugofem kilo mindre än idag!), men när jag själv är missnöjd med min övervikt och han också ser att jag får problem med ryggen och är trött jämt, så när jag också pratat om att vilja göra gbp, så vill han ställa upp till hundra procent.
Och när jag freakar ur och ältar konstiga möjliga komplikationer, finns han där och talar lite sunt förnuft med mig. Och det här är ju verkligen ett stort ingrepp som jag står inför och det känns väldigt bra att kunna få fullt stöd av min man och ha all möjlighet att prata om mina funderingar och tankar. Jag är verkligen en sån person som går in för något jag gör med hundratio procent. Så gissa om jag pratar gbp non stop just nu :P Men min man förstår, ger tips på bra info på nätet och bara finns där och stöttar och ger råd.
Sedan är det ju jätteskönt att redan leva med någon som genomgått samma operation och jag vet ju hur det går till med flytperioden innan op, de olika faserna då man börjar äta igen efter op, och hur kost och mat har fungerat för honom efteråt. Nu är det två år sedan han gjorde gbp och det känns ju tryggt att ha all hans erfarenhet som jag också delar till viss del.
Det är så fint och tryggt med män som inte klagar på sin livspartners vikt. Jag blir så otroligt förbannad när jag hör om sånt.
SvaraRadera