Skärpning med mat!

Jag är så otroligt rädd att hamna tillbaka i gamla vanor. Småätandet. Rastlösheten som driver mig till att äta. Suget efter socker och fett. Känslan att jag vill "unna" mig, som tar över och leder till dåliga val. Så som mitt liv sett ut i alla år.
Idag har jag en magsäck som rymmer en deciliter. Den hindrar mig från att hiva i mig en hel chokladkaka eller en plåt bullar. Men lusten till att äta finns kvar. Och ger jag efter kommer illamåendet som ett brev på posten. Men jag är rädd att jag tränger ut magsäcken. Eller att jag vänjer mig vid att må illa. Och ändå. ialla fall ger jag ibland efter för suget.

På senaste tiden har det blivit en hel del onyttigheter. En fika här, en lite bit choklad där. Några kaokor till kvällsteet. I förrgår impulsbakade jag en lite rabarberpaj. Tog bara en liten bit, blev illamående. Igår köpte jag pistagenötter och wasabinötter. Hade jag ätit kanske tio stycken hade jag klarat mig bra. Blivit mätt och lagom nöjd. Men nejdå. Jag hivar i mig precis som förut. Stoppar inte förrän jag mår illa att jag måste lägga mig ner. Är jag helt dum i huvudet? Jag visste ju innan, att jag kommer att må illa. Ändå gjorde jag det. Ska jag ha det så hela livet? Jag skadar mig själv ju! Jag avskyr det.

Så nu får det  bli SKÄRPNING! För trots att jag sätter i mig tomma kalorier, så går jag ner i vikt. Och jag är så rädd att jag på så vis fortsätter tillbaka i gamla hjulspår. För jag får bara en chans att skapa nya vanor och den chansen är NU. Om ett år kommer viktminskningen att plana ut och då kommer jag att gå upp i vikt igen om jag inte fått ordning på det här.

Jag är så rädd för att misslyckas, ändå är det så svårt att välja det rätta! Känner mig verkligen så jävla dum.

Alla som tror att gastric bypass är genvägen och fuskvägen till att bli smal har så fel. För jag måste kämpa precis som innan med att ändra i min hjärna. För det är där problemet sitter. Gastric bypass hjälper mig att gå ner i vikt, utan att banta eller använda mig av en massa dieter. Men att välja rätt mat och motionera måste ändå vara mina aktiva val.

Att göra en gastric bypass är det bästa jag gjort. Men det är så skört känner jag. Jag kan sabba chansen. Så nu blir det totalskärpning! Inga tomma kalorier.

Hello Bob!

Bästa Bob-frisyren. Så nöjd med att slippa alla långa hårstrån
som jag tappar överallt 

Nackdelen med att förlora vikt snabbt är att det är en stor belastning och stress för kroppen, som tror att det är svält och nödår. Det är då vanligt att man får dålig kvalitet på naglar och hår. I alla fall är det så jag fått det förklarat. Hur just min kropp kan tro att det är svält kan jag inte förstå, för den får allt den behöver. Jag är noga att få i mig laga många mål mat och boosta dem med proteiner och vitaminer. Dessutom är jag ganska ofta lite slarvig och moffar i mig en och annan mindre nyttig gosak. Så svält? Knappast. Ändå tappar jag stora tussar av hår och har gjort nu i två månader. Naglarna är en ren katastrof. De spricker och skivar sig så jag får klippa ner dem så att fingertopparna rodnar och svider. Och så spricker de lite till! Försöker måla dem och lacka dem, i en liten förhoppning att det ska skydda och göra dem lite extra hållbara men icke.

Det ska finnas tillskott man kan ta mot tillfälligt håravfall, så som Priorin. Men jag är skeptisk till att något sådant hjälper. Däremot kom jag på den briljanta lösningen att helt enkelt klippa av håret. Från halvlångt SLITET, tuffsigt hår, till en snygg kort bob. ME LOVE! Trivs grymt bra i min nya frilla. Och dessutom. Även om håravfallet så klart kvarstår, så är det betydligt mer hanterbart med korta hårstrån än de där långa äckliga tofsarna som bara föll ur. Så det är mitt bästa tips till alla som tappar hår. Klipp, klipp, klipp!

Naglarna har jag inte funnit något botemedel för. Hjälper inte ens att klippa dem, även om det är nödvändigt. Men de spricker i alla fall. Dock fick jag tips av en nageltjej att smörja dem med nagelolja. Återkommer om det ger nån lindring ;)

Trasiga naglar som spricker, skivar sig, är knöliga och randiga
Hoppas verkligen att jag får bättre kvalitet snart!

Makrill-feber

Bästa Ica som hade extrapris på mitt favvo-mellis ;)

Det här med mellisar. Inte lätt alltså. För mig blir det oftast en smörgås, för att det är enkelt och för att jag är en sucker på mackor. Men jag försöker att tänka Protein med stort P och boosta smörgåsen med diverse magra och proteinrika pålägg. Ja, numer är det snarare pålägg med macka än tvärtom. Och inte skäms jag för det! Vanligtvis orkar jag en halv smörgås och just nu är det makrill som gäller. Avskydde makrill före operationen, men numer är jag totalt nerkärad i det. Och hur glad blev jag inte igår när jag såg att vårt Ica hade erbjudande om att få köpa ett trepack för 20 spänn! Så det blev tre gånger tre. Samma pris som jag i vanliga fall får betala för två trepack. Så det va som att få tre betala för två ;)

Omn omn omn omn....jättegott med basilika till :)

Ett sött tips på osötat!

Bästa bästa marmeladen. Funkar som sylt också :)

Hemma i vår kyl finns det alltid några burkar av St Dalfours marmelader. De är de absolut godaste och lyxigaste marmeladerna, helt utan tillsatser och viktigast av allt: utan socker! Nåja. smaken är ju viktigast. Men för oss gbpare så är det minst lika viktigt med livsmedel utan socker. För alla andra sylter och marmelader går helt bort för mig och min man. De är dumpingbovar. Och helst vill vi undvika artificiella sötningsmedel också. Speciellt eftersom vi har barn och sötningsmedel till barnen går helt bort! Inga sötningsmedel eller alkohol före myndig ålder!

Men St Dalfour innehåller varken tillsatt socker eller sötningsmedel, utan är sötat med osötad koncentrerad druvjuice. Och smakar riktigt gott. Min personliga favorit är Aprikos. Hallon och granatäpple har vi också alltid hemma och den använder vi både som smörgåspålägg och som sylt till tex pannkakor. Fikonmarmeladen är supergod till ostar som Brie eller glass (om man nu kan äta sån). Ja det finns hela 18 olika smaker.

De är i dyraste laget. En burk kostar ca 26 kronor. Men helt klart värt det. Utan tillsatt socker. Utan sötningsmedel eller andra tillsatser. Bara frukt (och pektin). Bäst för oss opade, bäst för alla som vill undvika socker. Och bäst för barn! Och så äter man lite mer sparsamt, när den kostar ;)

Det här låter nog som värsta reklaminlägget men det är det inte. Eller jo det är det väl, men jag vill verkligen tipsa om bästa bästa marmeladen (/sylten). :)

85 kg. Ett avlägset mål är uppnått

Har ni sett? Nu väger jag 85,5 kg! Det kanske inte låter som någon märkvärdig siffra. Men för mig är det det minsta jag vägt på minst tio år. Kanske längre! Sen jag va tonåring med andra ord. Jag har fortfarande MER mage nu än vad jag haft tidigare. Jag har mycket magfett kvar helt enkelt. Men jag ser hur mina ben ser smala ut jämfört med hur jag fläskade runt för några månader sen. Och handen far titt som tätt upp till nyckelbenen som numer tydligt sticker ut.

Igår såg jag en film som vi filmade förra sommaren. Jag fick verkligen en totalchock. HERREJÄVLAR vad tjock jag va då! 110kg tung. En månade efter förlossningen av Lillebror. Och så tung fortsatte jag att vara ända till flytet och operationen i februari/mars i år. Kilona trillar av ett och ett och det klart att jag ser att jag har blivit smalare. Att jag kan ha mindre storlekar på mig och att jag känner mig piggare och mår bättre. Men jag har inte riktigt fattat hur stor jag faktiskt var när allt började. Helt sjukt! Och jag antar att om ett år kommer jag att ha samma känsla för hur jag såg ut när jag vägde 85, som jag har när jag ser mig själv nu när jag vägde 110. Längtar till nästa år ;)

Men 85kg har länge varit ett delmål. Att få komma ner på en vikt som är lägre än alla andra försök jag gjort med olika bantningsdieter och kurer. Totalt har jag nu gått ner 27kg. Målet är att gå ner tre kilo till innan min sexmånadersdag i september.

Fyra månader som GBP-opererad!

12e mars. När jag fick datumet för min gastric bypass, kändes den avlägsen. Sen började flytet 12 februari. Skulle flyta en månad. jääääävligt lång tid när man bara får leva på dessa shakes. Huga. Men det gick. Bättre än jag vågat hoppas. Och så var operationsdagen där till slut. Och över lika snabbt som den kom.
Första veckan efter open mådde jag inte så kaxigt. Ville helst dö lite grann. Fick inte i mig varken mat (soppor) eller vatten. Knappt ynka sju-åtta deciliter på ett helt dygn. Ja och alla tabletter förstås. hundra piller stora som skokartonger att svälja ner, kändes det som. Men efter en vecka började magen må bra och det gick bättre och bättre att hålla regelbundna måltider och för varje dag som gick testade jag fler och fler "vanliga" maträtter och lämnade flytperioden bakom mig. Ett avslutat kapitel. Förhoppningsvis för gott. Jag kunde sluta med de smärtstillande tabletterna och efter att ha fått in vanan att varje dag ta vitaminer, så känns de inte så många heller. I början portionerade jag noga alla piller i en dosett för hela veckan. Men nu står burkarna i ett köksskåp. En multivitamin, en b-vitamin och två kalktabletter. Järntablett behöver jag bara ta vid mens. Men jag har lagt till en kromtablett också, för att hålla sötsuget borta.

Och nu har det plötsligt gått FYRA MÅNADER sedan operationen! Wow...tiden går och snart är det dags för ett "halvårsjubileum".
Så hur ser livet ut nu då, fyra månader efter op? Vad fungerar för mig och vad får jag kämpa med?

Dricka
Något som varit jättejobbigt efter gbp är att det inte går att dricka vatten. I början var det verkligen yttepytte små sippar av vatten och hade jag ätit fick jag vänta nån halvtimme innan jag kunde få ner vatten eller annan dricka. Kolsyrat går inte alls. Samtidigt som jag sväljer vill hela min kropp raaaaapa upp all kolsyra, så jag måste nästan smygrapa samtidigt som jag dricker. Väldigt wierd och väldigt jobbigt. Ändå är jag ju så gaaalen i pepsi max att jag har övat mig. varje dag. Nu klarar jag att dricka. Långsamt. Så fort jag försöker klunka i mig lite större klunkar, så kommer raptvånget igång.
Vatten går också bättre och bättre. I början körde jag mycket vattenflaska, vilket på något konstigt vis går bättre att dricka ur än ett vanligt glas. Men idag, fyra månader efter op, kan jag dricka ett halvt glas vatten i taget. Nu är det inte längre jobbigt att svälja ner tabletterna. Men jag måste fortfarande vara ganska försiktig. Dricker jag för snabbt, så knyter det sig i magen. Men det gör mig ingenting. Jag vill ju dricka långsamt. Jag kan nog få i mig ett helt glas vatten också. Kanske inte i ett svep (absolut inte), men genom att klunka lagom stora klunkar. Dock undviker jag det, eftersom jag tänker mig att min magsäck är pytteliten och jag vill inte tänja ut den. Så jag håller mig till ett halvt glas dricka. Och sen dricka efter nån halvtimme igen :)

Mat
Jag kan äta allt. Men vissa saker får jag nöja mig med en liten smakbit. Allt ätbart delas in i två kategorier. Sött och Osött. Av det söta kan jag bara äta väldigt lite. Fikabröd, desserter och glass. Där kan jag ta en tredjedel- en halv portion. Godis och choklad. En eller kanske två bitar. Annars dumpar jag.
Vad gäller osött så klarar jag allt. Smörgåsar, pasta, ris, kött, grönsaker, feta saker, mejerisaker osv. Allt går bra. Men jag försöker att äta mest av magra proteinrika saker och bara lite av bröd och snabba kolhydrater. Storleksmässigt så äter jag 1.5-3 dl per måltid. Lite beroende på vad det är och hur sugen jag är. För det mesta ligger mina matportioner på ca 2 dl.

Dumpning
Jag dumpar inte jättelätt. Jag klarar att äta saker som är ganska feta, som t.ex. pizza och jag klarar söta saker som t.ex. glass, men jag måste lyssna på kroppen och vara noga med att inte äta för mycket. Ibland går jag över gränsen och det straffar sig med en dumpning. Oftast blir jag illamående och ibland får jag också en sömnattack. Blir så trött att jag nästan inte klarar att hålla mig vaken. Dumpningen varar ca 15-20 minuter innan den ebbar ut. Ibland kan jag känna att jag börjar dumpa med illamående. Om jag då går upp och rör på mig så känns det som om det ger med sig lättare. Kanske för att jag distraherar mig själv. Någon enstaka gång har jag fått en svårare dumpning. Då får jag ett häftigt illamående, som vid magsjuka och klarar inte hålla mig upprätt. Får också lätt hjärtklappning och känner mig allmänt dålig. Då är det bara sängen som gäller. En sådan dumpning varar också lite längre. Huga!
Det är jättesvårt att säga vad jag dumpar på. Ibland går det hur bra som helst att äta en hel kanelbulle, ibland dumpar jag på två tuggor. Så det gäller att vara försiktig och inte korsa gränsen i onödan.

Träning
Ja det är mitt svarta hål! Tränar ingenting just nu. Har hela våren gått på gbp-gympa 1 gång i veckan på St Görans. Men nu är det sommaruppehåll. Försöker få till promenader och gymträning, men har varit hostig och förkyld senaste veckan och allmänt hängig, så då har träningen lega på noll. Men jag peppar hela tiden mig själv till att komma igång och röra på mig. :P

Självbild
Ja. Jag tycker så mycket mer om att se mig själv i spegeln. Och jag känner mig mer avslappnad och glad när jag är ute på stan. Jag är långt ifrån nöjd. Men inte heller direkt missnöjd. Jag har nått acceptens. Jag accepterar att det är så här jag ser ut :) Och jag är så glad över att kunna se mig själv i spegeln och bli överraskad över att jag ser smalare ut än vad jag förväntade mig! Men sen kan jag fortfarande bli så där deppig över att magen väller över eller allt det långa armfladdret. Men då måste jag påminna mig själv om att jag fortfarande bara är i början av min förvandling. Det finns ännu en stor del kvar att göra :)

Vikt: Ja, exakt på fyramånadersdagen nådde jag 87 kg på vågen. Jag har gått ner på pricken 25 kg! Jag är mycket nöjd och väldigt väldigt glad över detta :D Ett tag trodde jag aldrig att jag skulle nå så här långt! Men detta är viktmässigt bara halvvägs. Nu vill jag gå ner 25 kg till. Och jag inser ju att jag har gått ner de 25 lätta kilona. Nu återstår 25 SVÅRA! Så det gäller att inte ge upp nu.

Nästa delmål är att jag ska gå ner fem till tills Sexmånadersdagen. Två månader dit. Fem kilo. -30 totalt. Skulle sitta fint. :)

Mått
Ja även på måttbandet syns det faktiskt att jag har minskat i vikt. trots att tjockismagen still going strong och jag mest känner mig som ett hängbukssvin i omklädningshytten, så har jag faktiskt minskat en hel del

Hjärnan
Om jag fattat att jag gått ner i vikt? Jadå, det gör jag. det märks på kläderna och på orken. Men jag känner mig fortfarande tjock. Jag ÄR tjock. Fortfarande. Inte lika tjock som i januari, men ändå storlek medium/large. Och det jag ser i spegeln är en stor mage.
Sen gäller det ju att fatta att bara en pytteportion får plats i magen och att socker och godis hör till det förflutna. Det är svårt. Jag äter lite för mycket var och varannan dag. Och en och annan sötsak som landar i ett illamående :P Men jag tror jag håller på att hitta min nya livsstil. Det tar tid. Men jag vill ju det här så gärna!
En sak är fantastiskt bra: Jag kan gå ut och handla och komma tillbaka med grönsaker, kött och mjölk och inget godis. Ja förr var jag så svag för att impulshandla godis. Det slank i princip alltid hem något snask i matkassen. Eller så gick jag helt sonika för att handla snacks. Men det händer inte längre och det är inget jag kämpar med, utan där har jag helt enkelt inget behov längre. Sååååå glad för det :)

Namnet på den här bloggen

Jag tänkte berätta för er hur jag valde namnet på den här bloggen.

Uttrycket En gång.....alltid.... kanske låter bekant. Och för mig har min övervikt varit något som jag alltid fått kämpa med. En gång en tjockis, alltid en tjockis. Jag lyckas gå ner i vikt i perioder. Men aldrig så jag blir smal ("normalviktig"). Och sen går jag upp i vikt igen. Som en jojo. En gång tjock alltid tjock. Så känns det. Hopplöst....tills jag en dag bestämde mig för att göra en gastric bypass. En förändring av magsäcken som är permanent. Med permanenta effekter. En livsstilsförändring för resten av livet.

Men kan jag förändra mig? Kan jag bryta det dåliga mönstret en gång för alla? En gång tjock, alltid tjock, ELLER?....

Så jag tänkte att det är ett bra namn på bloggen. Den handlar om mig och jag var tjock en gång i tiden, men kommer jag alltid att vara där, eller kommer jag vara tjejen som lyckades bryta mönstret? När jag startade bloggen, var jag ju fortfarande tjock. Men förhoppningsvis är det historia om något år.

Adressen till min blogg är "gastricbypassme". Och det är en referering till uttrycket "gör om mig", för en gbp är ju verkligen en omvandling, både i och med själva operationen och sedan de effekter som följer efter. Det är en förvandling som jag GÄRNA vill vara med om. Så let´s do this! Gastric bypass ME!

I handväskan hos en gpbare

Min fina handväska som jag fick i trettiårspresent av maken <3

Vad har ni i era väskor om dagarna? Vad kan ni inte gå hemifrån utan?

För mig som är gastricbypass-opererad så finns det några måsten: Ett mellis och en vattenflaska.
Visst kan man få tag i ett mellis lite överallt, men jag väljer att alltid ha en LCD-bar, Wasa sandwich eller en frukt i väskan. Då finns det inga ursäkter eller risk för onyttiga fallgropar. Vattenflaskan har jag också alltid med. Är helt beroende av att kunna smutta lite på den vart jag än går :P

I mitt jobb är jag ofta borta över natten och då har jag alltid flera matlådor med dagens och morgondagens måltider med mig. Som mellis har jag oftast frukter och Nutrilettpulver och en shaker. De klarar sig i väskan utan att behöva kylas och går snabbt att få i sig, så man inte kan klaga på att man inte hunnit äta på hela dan. ;)
Jag har också ett gummiband som jag kan göra styrkeövningar med när jag inte hinner med någon annan träning under dagen. Jag har också några appar på telefonen med bra core-övningar som man kan köra på hotellrummet innan läggdags. no more excuses ;)

Sen har jag förstås också alla vanliga saker som nycklar, plånbok, läppstift, tamponger osv. Och så är jag ju mamma också, så är Lillebror med så finns det också blöjor, våtservetter, extra ombyte och nappar :P

Vem är Kardemumma?

Ja nu har jag bloggat här i lite drygt ett halvår och funderingarna går fram och tillbaka huruvida jag ska fortsätta vara anonym eller inte. Ibland känns det ju som om det kvittar. Eller som att jag faktiskt skulle vilja berätta vem jag är. Men så känner jag efter och kommer ändå fram till att jag inte vill berätta för alla i min omgivning ännu. Så jag förblir Kardemumma.

Men jag kan ju berätta lite om mig själv ändå :)
Jag är 31 år fyllda och fortfarande galet kär i min man som jag träffade för sju år sedan. Vi träffades på nätet och allt gick väldigt snabbt. Efter några månader bodde jag mer eller mindre hos honom och efter ett halvår väntade vi vårt första barn. Idag är vår första grabb redan fyllda fem år och Storebror. Lillebror har just fyllt ett. Så min lediga tid spenderas mestadels med familjen förstås. Det är lekparker och annat bus om dagarna.
Jag är en riktig pysselmamma och när jag får lite egentid över pysslar och målar jag gärna. Tycker att det är kul att fotografera och har en Nikon 5100, men måste ändå erkänna att det för det mesta blir iphone 5 som rycks fram när bilder på barnen ska tas. Mina pyssellådor är fulla av scrapbooking-matrial och jag älskar att fixa i ordning barnens fotoalbum. Men det finns nästan aldrig tid för sådant. För om sanningen ska fram så blir det alltsom oftast tv-soffan om kvällarna när barnen somnat. Jag och maken ser ofta film, fast det brukar bli en halva åt gången. Tills någon av oss somnar ;)
Jag är tokförtjust i att baka och laga mat, men bara när jag har bra råvaror och gott om tid. Bakar gör jag nästan aldrig av den anledningen att jag inte kan låta bli att smaska i mig bakverken när de är klara. Inte något som min mage tycker om. Men om vi ska ha gäster eller kalas kan jag planera och baka veckor i förväg, för att det är så roligt. Samma gäller matlagning som jag ändå ägnar ganska mycket tid till, då mat ändå är något vi alla behöver varje dag.

Innan jag började på mitt nuvarande jobb, var jag en riktigt studentnörd som helst hade pluggat resten av livet om jag fått välja (obs, innan jag fick familj och barn och en riktig lön på kontot). Humanistiska ämnen är min paroll och jag hade gärna grävt ner mig i sydasiens religionshistoria eller gammaltestamentlig mellanösternhistoria. Förr läste jag mycket religionsvetenskapliga och historiska böcker och älskade att läsa. På den skönlitterära listan över lästa böcker trängs klassiska verk, med diktsamlingar, faktaböcker och en och annan tantsnuskroman. Idag läser jag i princip ingenting. Det finns ingen tid. Och har jag några minuter över så är det snarare WF eller FB på Iphone som tar min uppmärksamhet. Jag drömmer om att samla ett gäng kompisar och ha bokklubb/bokcirkel och träffas en gång i månaden och diskutera böcker, men det får nog bli om några år när barnen blivit lite större. Jag har så många intressen att jag faktiskt lagt några på hylla för framtiden. Dit hör också att skaffa hund (när jag blir pensionär) och att resa jorden runt med maken.

Ja det där va i alla fall lite om mig som person. Tänkte inte berätta vad jag jobbar med, för det är där som jag valt att inte berätta om min gbp. Men jag går ändå i tankarna att byta jobb. Kanske blir det skolbänken till hösten igen :)

Meningen med bloggen

Jag älskar sådana här underbara lövtak och att vandra genom en allé med stora maffiga lövträd.
Nu blir det ut i sommarsolen och grönskan och en härlig power walk...

Den här bloggen startade jag när jag väl bestämde mig för att göra min gastric bypass- operation. Jag hade så många tankar och känslor som snurrade runt i mitt huvud dag som natt. Jag var helt besatt av gbp och gjorde inget annat på mina ledig stunder än försökte hitta svar på mina frågor och läsa andras gbp-bloggar, för att få ta del av andras erfarenheter. Och så startade jag min egen blogg, för att tömma huvudet på alla känslor och försöka reda ut mina trassliga tankar. Men också för att jag i min tur kan ge tröst och inspiration till andra som kommer att befinna sig i samma situation inför en eventuell gbp. 

Bloggen har verkligen varit min tröst och min dagbok, men också ett sätt att klara den jobbiga flytperioden av VLCD-fasta (läs svält), när man tror att man ska bli tokig och när man bara vill skita i alltihopa. Då behövde jag bloggen och alla läsare. För inte vill man misslyckas, när man vet att ens resultat finns skrivet i cyberrymden för all framtid. 

Nu är det snart fyra månader sedan min operation genomfördes och jag känner mig så nöjd och glad över mitt beslut och över resultatet. Så här bra har jag nog aldrig mått fysiskt och äntligen börjar jag återfå orken och kraften att vilja leva ett aktivt liv. 

Men än är det långt kvar innan jag når målet. En gastric bypass är ingen quick fix. Det är ingen genväg som låter en lägga sig på latsidan och låta operationen sköta jobbet. Ja kanske kan det funka för en del...till en början. Men en gastric bypass innebär en chans att lägga om hela livsstilen och för att man ska lyckas med en bestående viktminskning och kunna behålla den livet ut, så krävs det att man inför en hälsosam och korrekt kosthållning och regelbunden motion i sitt liv. 

Och ännu är jag bara i startfasen. En fas där jag befinner mig i ständig viktminskning, men där jag forfarande måste lära mig hur jag ska äta och där jag långsamt blir starkare och får en bättre kondition till att kunna träna mer. Och just träningen och att få in den som en naturlig del av min vardag har varit svårt just nu. 

Bloggen har som sagt varit min eldvakt och min dagbok genom den första perioden av mitt nya gbp-liv. Det har blivit glesare med inlägg på senaste tid och det beror helt enkelt på att min nya lilla mage blir mer och mer vardag för mig. Men jag är inte på långa vägar beredd att ge upp bloggen. Och jag kikar in varje dag nyfiken på hur många som besöker sidan och om jag fått några nya kommentarer. Och en tvåhundra besökare om dagen får den här bloggen, vilket inte är så pjåkigt. Kommentera gärna och vill ni inte missa mina inlägg så går jag att hitta på bloglovin (sök på gastricbypassme så kommer den upp). Eller prenumerera på inläggen via mail genom att klicka på "Få mina inlägg som ett brev på posten" här till höger i menyn. ;)

En klänning och ett SKÄRP

Tja, när jag nu inte kan ha ett par snygga jeans (kör jeansleggings när jag verkligen vill ha byxor), så kör jag på klänningar istället. När jag var som tjockast och varken klänningar eller byxor satt nå snyggt (på min hängbuk), så körde jag bommulsleggings och nån lång tunika över. Ja så har jag gått sen gravidmagen började puta i vädret för snart två år sedan och ända tills nu. Men efter operationen börjar ÄNTLIGEN kläder att passa igen. Jag kommer i storlekarna XL och L på de vanliga klädkedjorna. Ja, till och med ett och annat plagg i storl M sitter riktigt snyggt. Hur kul är inte det! För när jag vägde hundratolv, så kunde jag fortfarande shoppa på Kapp Ahl eller Lindex oversizeavdelningar, men det var långt i från alla plagg som funkade och nästan inget satt bra. Så det är förstås galet roligt att åter kunna gå in i en klädbutik och börja kika runt bland hyllorna och faktiskt hitta kläder som passar.

Extra roligt nu när det är sommar. Sommar är annars den värsta årstiden för mig som tjockis. Att behöva visa sig barbent och kortärmat var bara en plåga. Shorts, badkläder och kjol och klännning var big no no. Hela förra sommaren (gravid och nyförlöst) körde jag leggins och tunikor. Och så fortsatt det sedan under hösten och vintern. Ja jag har faktiskt gått i mina gravidplagg ända fram till nu i sommar.

Men nu har jag faktiskt införskaffat mig lite sommarkläder och det känns roligare än någonsin :D Här kommer favoriten:

Favoritklänningen i sommar kommer från Kapp Ahl (bild lånad från Kapp Ahls hemsida).

Fast jag har alltid ett skärp till, så jag får lite midja.
Annars blir klänningen lite tältlik

Perfekt längd på den här klänningen enligt mig.
Och så är den så där tunn och luftig.
Perfekt för varma sommardagar

Herrejösses! ETT SKÄRP!!!!
Ett skärp kunde ingen tvinga på mig, över min döda kropp, tidigare.
Aldrig någonsin att jag skulle spänna ett band runt denna tunna,
denna kagge till mage! Det skulle ju vara som att verkligen
PEKA UT tjockismagen. Förresten så fanns det heller inga
skärp i min storlek. Nope.
Men så när jag hittade den här klänningen, så var både jag och
maken lite tveksamma till att den skulle passa mig. För den är A-formad
och jag behöver något som markerar midjan.
Nja, sa maken (som är min personal shopper). Men jag var väldigt
förtjust i både färgen och hur skön klänningen va, så jag drog ner ett skärp
från en ställning intill provhytten och svirade om mig. "Så här då?" och
nu blev det en annan klänning :D Och skärpet har nu gjort entré i min garderob!

Ett par jeans hade inte varit helt fel

Så snyggt med jeans som sitter som en smäck
(bild lånad från nätet)

Jag känner mig frustrerad över att vikten går så långsamt ner. Men ännu mer frustrerande och jobbigt är det med måttet över magen. Midjemåttet krymper nån ynka centimeter i månaden. Och jag har en riktig tjockmage. En hängmage. Har alltid varit stor just över magen och två graviditeter och noll muskler gör ju inte det hela bättre direkt. Jag har minskat 16 centimetrar runt magen (mätt över naveln/där jag är som störst) sen i flytstarten i februari. Och visst är det skillnad, men jag kommer fortfarande inte i ett par jeans i storl 46/48. Jorå. De är alltid för långa och för breda i benen, men aldrig tillräckligt stora för att dra över höfterna. Jag skulle vilja ha ett par jeans i stork 42 i benen och upp över rumpan, men stork 52 över magen och midjan.

Gissa om jag längtar efter att fettet på just magen och höfterna ska ta och smälta bort :P

Kroppsförändringar som äntligen börjar ge sig till känna :)

Att vara tjock innebär förstås en hel del begränsningar i vardagen. Det finns både yttre begränsningar, som kommer utifrån. Som att andra människor har fördomar om en bara för att man är överviktig. Eller som att biostolen är trång. Att man inte får ner ändan på däckgungorna i parken, eller att man inte hittar några kläder som passar (och att provhytten känns klaustrofobiskt trång. Dessa yttre begränsningar som kan få mig att gråta i min ensamhet, och som jag såååå gärna skulle vilja slippa, men som är ytterst svåra att påverka och förändra. Jo jag kan ju överraska människor med att inte leva upp till deras förväntningar på att en tjockis är samma sak som dum, korkad och klumpig.

Men så finns det alla kroppsliga och fysiska begränsningar som direkt beror på de extrakilon fett som dallrar runt på min kropp. Dessa kan jag ju förstås påverka, genom att gå ner i vikt. Och med detta kommer ju även yttre begränsningar att försvinna.

Saker som för mig har varit ytterst jobbiga när jag varit som tjockast:

Yttre begränsningar:

• Andra människors fördomar om tjockisar
• Att svälla över på sätet brevid i bussen
• Aldrig hitta kläder som sitter snyggt (När jag vägde som mest fanns det knappt några kläder som ens var stora nog i de vanliga klädkedjornas oversize-storlekar)
• Aldrig kunna äta något på stan, för man vill ju inte leva upp till de där fördomarna
• Nog fick jag plats i biostolen, men ack så trångt det va
• Inte komma i kläder som man ska ha på jobbet (förnedring big time)
• Inte våga vara med på olika aktiviteter där man måste ange vikt (typ hyra slalomutrustning, rida, dyka osv)
• Inte våga vara med på aktiviteter som innebär lån av kläder (typ gå på spa och inte få plats i morgonrocken som finns till låns)

Kroppsliga/fysiska begränsningar:

• Inte orka den dagliga vardagsmotionen, som att gå i köpcentrum, promenad, leka med barnen, städa. (blev alltid helt togslut och trött om jag gjorde något sådant)
• tappa andan varje gång jag knyter skorna (köpte aldrig knytskor :P)
• Inte kunna måla tånaglarna utan att få andnöd (även att klippa tånaglarna var jobbigt värre, dock ett nödvändigt ont
• Inte kunna ha klack på skorna, för jag väger för mycket så det verkligen smärtar att belasta fötterna med klack
• Ont i ryggen och obekvämt att sova hur jag än vänder och vrider på mig i sängen
• Att kunna ha en vinterjacka som går att knäppa (slippa låtsas att man inte fryser utan att man vill ha jackan öppen)
• Inte kunna vara barnet eller med tunna strumpbyxor under kjolen/klänningen. Låren skaver mot varandra och med ett par strumpbyxor blir det dessutom som ett svettigt rivjärn. AJ AJ! Nä, alltid cykelbyxor under kjolen :P
• Inte kunna gå upp för en trappa utan att tappa andan
• Värk i rygg axlar, knän och fötter

Och så till det bästa av allt: JAG BÖRJAR KÄNNNA ATT DESSA BEGRÄNSNINGAR BLIR FÄRRE OCH FÄRRE!

 Det är inte längre jobbigt att röra på sig. Nej nu går jag mer än gärna hela dagarna, leker med barnen, och städ....nja städningen är fortfarande urtrist :P

Jag har inga problem att klippa och måla tånaglarna, tjoho! Min fina Bondelid vinterjacka går alldeles utmärkt att dra igen dragkedjan på. Sorgligt nog är den kanske för stor till vintern. Men då kommer jag att använda den ändå :)

Orkar böja mig och plocka upp saker från golvet istället för att kicka dom åt sidan med foten. Min sommarskor har faktiskt ingen snörning, men däremot en liten klack :)

Ryggvärken har minskat väldigt mycket och jag har inte längre ont i knän och fötter, tjoho!

Trappan är nemas problemas och jag väljer hellre en trapp än en hiss om möjligheten finns :) Och faktiskt så börjar jag kunna hitta kläder i klädbutikerna igen :D Även om det ännu är en jättestor mage som gör att jag måste gå upp en storlek för mycket, så kommer jag åtminstone i L eller XL. Och igår köpte jag ett par löparbyxor i storlek M, Tjoho!

De yttre begränsningarna då? Jodå, biostolen är lite rymligare, men vad gäller folk och deras fördomar, så är jag ju fortfarande tillräckligt tjock för att de flesta ska ha en åsikt om min vikt (även om det är få som skulle säga nått). Däremot så har jag slutat bry mig. Ja jag tycker inte längre att det är jobbigt om någon tittar på mig och tänker "en lat tjockis som bara äter", för det är ju inte sant det minsta. Fast mest tror jag att det har blivit lätt att strunta i fördomar för att jag vet att jag är på väg att gå ner i vikt och på väg ur detta fack. Förut var det så hopplöst, för man gjorde allt man kunde och ändå förblev man en tjockis. Men nu vill jag nästan att folk i min omgivning ska lägga märke till "tjockisen", så att det kan se den stora förvandlingen när jag väl blivit smal :P Dock är det ingen i min omgivning som inte vet om min operation som sagt något än. Men skillnaden är ju inte så stor ännu. På jobbet såg de mig inte när jag var som störst, för då var jag föräldraledig och nu väger jag ungefär lika mycket som jag gjorde innan jag blev gravid, så det är nog sak samma för dom flesta. Men revanschen kommer när jag gått ner 20 kilo till :D Om det bara ville skynda på lite :P

Ny platå

89 visar vågen envist. Euforin som fick mig att glädjeskutta av vågen för två veckor sedan har bytts mot ett bittert accepterande. Det ÄR stort för mig att vara under 90-strecket. För där har jag inte varit på två år. Och den gången var det ytterst tillfälligt innan jag vände upp mot nittifem igen. Men den här gången vet jag ju att jag är här för att aldrig vända upp igen. Aldrig.
Och visst kan jag acceptera att jag ibland får stå still på vågen. Men jag tycker nog att det är allt för ofta. Äter jag fel? Tränar jag för lite? Hjälper inte operationen längre? (skräck)

Nu har det varit 89 i två veckor. Men jag hoppas att det släpper snart. Jag har fortfarande svårt att komma igång med någon rejäl träning. Tiden finns inte. Men jag ser till att få rejält med vardagsmotion åtminstone. Promenader dagligen. Räknar steg och ligger minst på 10 000 om dagen. Oftast uppåt 15000 steg. Och min fantastiska man ordnade ju en Crosstrainer i födelsedagspresent som jag försöker bli vän med. Vansinnigt jobbig att trampa på, men jag har börjat köra lite. Orkar typ tio minuter. Men kör tio min varannan dag. Snart orkar jag väl lite mer :)

idag är jag förkyld. började igår med halsont och snortäppa. hoppas det går över snabbt. känns alltid så avigt att vara förkyld mitt i sommaren. usch.