Tid för läkarbesök har kommit!!!

Julen firas med en halvmeter snö runt stugknuten och en sprakande brasa i kakelugnen i djupaste Dalarna. Så fort maken tog julledigt packade vi bilen till bristningsgränsen med klappar och förväntansfulla ungar och trotsade Aftonbladets mest saftigaste rubriker om snöstormar och trafikkaos och drog mot julefirandets allra hembygdspitoreska vagga. Här, bland tomtar och troll, knätofsar och fioler (ishockey, älgjakt och hembränt) är jag uppväxt. Och här har vi nu avnjutit julmat (sillen är bäst), gissat rim, skrattat åt systersonens mästerliga tomtemaskerad (för de små barnens skull kommer förstås tomten) och druckit ur våra glögglas. Jag har en stor familj med många syskon och det är helt underbart när vi samlas och umgås. Sällan alla på en gång, men alltid är vi några stycken på plats.
Nu har vi dragit vidare femti mil ner till snöblasket och salta snålblåsten på västkusten. Här blir det nu några lugna mellandagar innan vi vänder åter till Stan för att skåla in det nya året.

Men innan allt det här. Ja faktiskt alldeles några sekunder innan vi ska trycka in det sista i bilen och fyra av starten på julen, så dimper posten ner på hallgolvet. På en LÖRDA!! Har nog aldrig hänt förut. Men bland reklam och räkningen från fackförbundet finns också en kallelse från st Görans! LYCKA! Såååå glad att jag fick den innan jul! 16 e januari har jag fått tid hos kirurgen och nu är snöbollen i rullning på allvar. XD
Jag får åter en sån där overklighetskänsla. Ska jag verkligen opereras. Håller jag verkligen på att planera ett kirurgiskt ingrepp! 

Men det blir allt mer påtagligt att jag väger FÖR mycket och att min övervikt inte är hälsosam. Särskilt de sista veckorna har jag känt att jag har ont i ryggen nästan varje dag. Jag är jättrtrött och har verkligen inte ork för nånting! Det är stor skillnad på dessa fem extra kilon som jag aldrig vägt förut. Det känns som att jag bara vill sitta i en soffa hela tiden. ALLT är en ansträngning. Fruktansvärt jobbigt och frustrerande. Jag berättade hur jag kände igår till min man. Han sa att han förstod mig och att det verkligen har MÄRKTS på sista tiden att jag inte orkar som jag brukar.  Att jag är tom på energi och inte trivs med mig själv. Så skönt att han finns och ser hur jag mår.

När jag skriver det här är klockan snart halv tre på morgonen. Jag behöver verkligen sova nu, men kände att jag ville uppdatera här och skriva av mig lite.

Nu fortsätter jullovet för oss och jag återkommer nog inte hit igen förrän efter nyår. Då blir det ny vägningsuppdatering (passad när jag inte är hemma) och lite mer tankar kring förberedelser kring open.

julstök...

Lussebullar med mandelassa och russin, blir dom godaste!

Det blir ju inga mängder med mat i jul. Vi firar alltid med min familj hos mina föräldrar i Dalarna. Så julstämningen är maxad med snö och minusgrader ute i mörkret och långa härliga promenader (en obligatorisk om dan om man glöggen smaka vill) och kakelugn, glögg och mat i mängder inne i stugvärmen. Men i år har vi sagt att vi gör julbordet lite mindre. Min pappa är sjuk i hjärntumör och har så varit det senaste året, vilket tagit all kraft och energi och nu ligger fokus på att alla ska behöva stöka så lite som möjligt och att vi bara träffas och umgås är det viktiga. Visst blir det mat och mys (för de är synonymer i min familj), men framförallt för min mammas skull så har vi taggat ner på allt julbak och så.

Här hemma i lyan satte vi upp fina granen i helgen och fram med lite pynt och Lillemans julpyssel från dagis. Jag och Lilleman satte en lussedeg och bakade lussebullar och kavlade pepparkakor så det blir lite julestök. För jag älskar julen, med allt pyssel, pynt och bak.

Och jag älskar faktiskt att baka och laga mat. Jag tycker att det är jätteroligt och jag är rätt så bra på det också. Ändå gör jag det nästan aldrig. För när baket väl är färdigt, så ligger ju alla bullarna och bestyren där och alla ropar i mun på varandra "ÄÄÄÄÄT MIG!!!" och det gör jag också....tills det är slut.
Ja det blir ju en....och två....och TRE....(kanske fyra) bullar varje dag tills baket är slut. Så jag bakar BARA när jag ska ge bort baket, eller när vi ska ha främmande. Och då är det riktigt roligt också att få baka och bjuda. Roligare än att baka och äta upp själv. Jag kan bara inte låta bli. Och när jag bakar och bjuder, så försöker jag baka så att det ska gå åt under bjudningen. För annars äter jag bara upp allt själv, när gästerna gått hem (eller åtminstone dagen efter).

Det låter kanske helt knasigt. Men just fika och desserter är min stora akilleshäl. Det och mackor. Gaaaaaaah
Så om någon undrar om jag inte är rädd att inte tåla dessa små läckerheter efter gastric bypass, så är det nästan att jag HOPPAS att jag inte gör det. Jag BEHÖVER bli sjuk av det! Maken, som också gjort gbp tål nästan inget socker efter open. Ibland går det bra, ibland dumpar han big time! Det får honom att låta bli, eller ta väldigt väldigt lite bara. Sån vill jag också bli.
Ja, nu låter det som om jag väntar mig mirakel av den här operationen. Jag VET att det är JAG som måste göra JOBBET, inget löser sig av sig sälv. Men jag kommer inte att sörja om jag inte tål sötsaker något mer.

Så varför bakade jag i helgen då? Jo för att det är kul. Och det kan jag säkert göra i framtiden med. SÄRSKILT om jag också då kan låta bli att äta upp alltihopa :)
Och så är det så roligt att baka med Lilleman. Han är fyra nu. Så härlig ålder. Nu kan man faktiskt stå och baka TILLSAMMANS och prata och lyssna på julsånger (varannan Shean Banan, det får man stå ut med) och ha riktigt mysigt tillsammans. Föra vidare och grunda traditioner för kommande generationer.

Här kör vi med VIT gran, pyntad i svart och rött. ......och så en blå stjärna.
Lilleman har själv gjort den på dagis, då MÅSTE den ju vara med :)

Frysgrader på gott och ont....

de här rönnbären fotade jag med min iphone en mycket tidig och kall novembermorgon i uppsala i väntan på bussen som var försenad pga av snö 2010. Blir det lika kallt och lika mycket snö i år tro?

Vi har helt galet kallt i vår lägenhet! Typ 17grader!! INTE OK! Har klagat till hyresvärden och de har varit här o checkat elementen och mumlat nått om o höja "värdena". Men inte känner jag att det händer nått! Och vi som har småbarn! Jag blir så galet arg på sånt här! Sen blev det ju mildare några dagar och så har vi haft massor av släkt på besök över helgen, så då har jag inte tänkt så mycket på det. Men nu sitter jag och riktigt fryser och känner hur näsan blir alldeles iskall! Huga!
Får nog ringa imorgon igen....

Men det är inte helt fel att kunna öppna fönstret och ha en extrafrys på taket utanför :) Just nu står där en lasange. Inte illa eller hur? Men allra helst vill jag ha varmt inne och kallt ute, tack!

Min gamla trotjänare som ny igen (älska mac)

min findator :)

Min dator har varit helt gaaaaalet seg på senaste tiden. ALLA program slutar svara titt som tätt och kräver att man tvångsavslutar dem. Datorn har också varit nästan proppfull och det har inte funnits plats för några överföringar från kameran osv. Jag har länge tänkt att det är dags att formatera den och ominstallera allt från början. Men så ska man få tummen ur också och få det gjort...

Men så i veckan var jag och hämtade ut min nya iphone 5 (kärlek alleredan) och gissa om snopet när jag inte kan starta upp den, för den kräver nya itunes och den går inte att ladda ner till Leopard som jag kör på min gamla dator. Så efter några timmars skrik och panik över att jag införskaffat en telefon som inte är kompatibel och hur dyrt och omöjligt det skulle vara att införskaffa en ny dator just nu....och efter ett samtal med en mycket trevlig apple-support (han lät väldigt snygg också) så är ett Snow Leopard beställt och på väg hem till mig. För att komma igång och använda telefonen direkt var jag dock tvungen att gå via makens PC (nya itunes är TYDLIGEN kompatibelt med win7 morr morr).

Telefonen ger omedelbart känslan att det är det bästa som hänt mig, typ. Och min dator fick nu en fullständig radera och installera-kur. Snart är den också uppdaterad med Mountain Lion och sen ska min macbook få träffa min iphone5. Jag misstänker redan nu, på de blickar de sänder varandra att det kommer att bli en perfect match ;)

sammanfattning: ÄNTLIGEN är min dator sitt gamla snabba städade jag igen och jag har världens finaste telefon :)

Om jag är en prylnörd? Nej då inte alls. Jag bara älskar Apple ;)

Jag kan rädda liv...

Idag va det kurs på jobbet. Vi har precis fått hjärtstartare till vår arbetsplats, så nu får vi utbildning på dessa, samt en repetitionsutbildning i Hjärt-lungräddning. Jag gick den för fem år sedan, då vi får gå den med jobbet vart femte år. Himla bra satsning och så borde ju fler arbetsplatser ha. Framför allt alla som jobbar inom barnomsorgen!
Det är så himla superenkelt att göra hjärtlungräddning om man bara vet vad man ska göra! Hjärtstartaren var också superenkel att förstå och använda och jag är glad att vi har dem på jobbet, där det rör sig mycket människor.

Men det är så bra att kunna för sin egen privata del också. Hoppas verkligen att detta vore något som alla kommuner och företag satsade på åt sina anställda.

Två novalukol och en liten bön att det inte är kräksjuka på g...

bild lånad från nätet

Häromkvällen mådde jag lite illa, lite så där halvskumt i magen....fy sjutton. Var det salamin eller det faktum att jag ätit allt för mycket saffranspanacotta? När jag vaknade på morgonen mådde jag dock bra igen och andades ut. Men under dagen kom illamåendet smygandes igen, för att eskalera och verkligen dominera hela kvällen och natten. Jag tog en hink och kröp till sängs och tänkte att här kommer vinterkräksjukan :P
Jag frös och hackade tänder, men enligt maken som såg medlidande på mig hade jag ändå ingen feber. På morgonen kände jag mig alldeles matt. Men illamåendet var borta. Nu känner jag av det IGEN, fjärde kvällen irad.
Jag vet vad ni tänker (GRAVID). Men jag tror verkligen inte det. För att undanröja era misstankar så har jag undertiden haft mens. Dessutom känns det inte som ett gravidillamående, utan snarare som kräksjuka. Fast jag har inga som helst andra symptom. Bara illamående och ont i magen (mitt i magen, typ magsäcken). urk!
Fattar inte vad det kan vara. Har verkligen skräck för maginfluensa och kräkningar, men i förrgår natt mådde jag så dåligt att jag var helt övertygad om att det va kräksjuka, men så lyckades jag somna till slut och när jag vaknade var det borta. Och sen kommer det och går om vart annat.

Ringde 1177 och fick tipset att det kan va magkatarr. Låter ju verkligen inge vidare. Ska testa Novalukol och se om det blir nå bättre. Vill ju inte få nån konstig sjukdom nu när jag går och väntar på att få komma till kirurgen. Borde man gå till sin husläkare, eller avvakta?? Jag är inte den som springer till läkare för minsta lilla. Men jag vill för allt i världen inte bli sjuk. Får se om Novalukolen hjälper. Hoppas det är löst till i morgon....

Vägning v2 Före operation

bild lånad från nätet

Ska pila iväg till jobbet alldeles strax. Ville bara uppdatera veckans vägning som alltså sker på onsdagar. Starten gick i och med invägningen på St Görans i tisdags förra veckan. Men jag tar en ny vikt varje ons i veckan. Jag har länge haft just onsdagar och det är därför lätt att komma ihåg.
Efter operationen lär jag ju räkna operationsdagen som startdag.
Förra veckan fick jag alltså en startvikt. Både sjukhusvågen och hemmmavågen enades om att jag blivit hela 110.5kg tung. Inget roligt besked alltså. Det mesta jag någonsin vägt (med undantag från mina två graviditeter, som båda toppade detta).
Idag står jag på hemmavågen både en och två och tre gånger och får samma resultat varje gång: 108,6. Men vad? har jag gått NER 1.9kg på en vecka??? (Det är ungefär samma tid på dagen och ungefär samma kläder). Svårt att veta om man har en pålitilig våg, men den visar alltså samma vikt tre gånger.
Vad har jag då gjort för ansträngningar denna vecka? Jo jag HAR dragit ner på portionsstorlekarna och ätit mindre snask.....eller det va i alla fall intentionerna. För sen firade vi ju av maken med en dundrande fyrtioårsfest i fredags och därefter blev det ju god festmat i dagarna tre (inklusive all överbliven tiramusu, panacotta och moussetårta). Jag har också varit förbi mamma och då blir det inte heller någon smalmat precis.
Nu får vi väl se vad nästa vecka visar på. Taktiken är alltså att redan nu börja äta bättre mat, mindre portioner och börja tänka på att varje hekto jag minskar är ju en vinst inför operationen. om 110kg är min toppvikt, vill jag ju helst gå ner så mycket som möjligt med operationen och då vill jag ju inte äta på mig några fler kilon idag som jag sen måste gå ner.

Vikt vecka 2: 108.6 kg
skillnad: -1.9 kg

Min man är full av förståelse som bygger på erfarenhet...

Min man har, precis som jag, varit överviktig hela sitt vuxna liv och kände till slut (när han var runt tretti) att det var dags att göra något åt detta. Det är nu nästan tio år sedan. Då när han ställde sig i kö för en gastric bypass, var det inte på långa vägar så vanligt som det är idag och väntetiderna var mycket mycket längre. Det tog honom två år av kötid innan han fick tid för operation. Då fanns det också en ny metod som heter gastric banding och som skulle vara mycket skonsammare än en gbp. Gb innebär att man sätter som ett band, eller en ring runt magsäcken och drar åt, så att den blir som ett timglas och jättesmal på mitten. Detta gör att man får en snabbare mättnadskänsla och håller sig mätt mycket längre. Metoden ansågs skonsammare då den inte alls innebar att man skar bort någonting och ville man ångra operationen var det bara att a bort bandet (vilket var meningen att man skulle göra på sikt, när man gått ner i vikt och ändrat sin livsstil). Dock har det visat sig att denna behandling innebar alldeles för många komplikationer och någonstans läste jag att man har fått göra om eller ta bort nära nitti procent av alla operationer.
Min man fick också jättejobbiga komplikationer, så som sura uppstötningar som verkligen var smärtsamma, smärtor när han svalde och åt och ofta hicka, dumpningar mm. Han gick heller inte ner särskilt mycket i vikt. Det visade sig att det där bandet inte satt som det skulle efter ett tag, utan gled åt sidan och det fanns risk för att att det skulle växa fast fel i vävnaden, så fter två år fick han sedan göra om operationen och fick då samtidigt göra en gastric bypass, som han varit jättenöjd med. Med den har han kunnat gå ner i vikt. Han får dumpningar om han äter mycket stött, men i övrigt mår han bra och är nöjd. Han tycker helt klart att det varit värt att få göra den.

Nu är det alltså jag som står på tur. Och jag hade nog aldrig riktigt vågat om inte min man funnits här och kunnat stötta mig. Han har ALDRIG klagat på min vikt och tycker verkligen om mig PRECIS SOM JAG ÄR. Jag var överviktig redan när vi träffades (om än tjugofem kilo mindre än idag!), men när jag själv är missnöjd med min övervikt och han också ser att jag får problem med ryggen och är trött jämt, så när jag också pratat om att vilja göra gbp, så vill han ställa upp till hundra procent.

Och när jag freakar ur och ältar konstiga möjliga komplikationer, finns han där och talar lite sunt förnuft med mig. Och det här är ju verkligen ett stort ingrepp som jag står inför och det känns väldigt bra att kunna få fullt stöd av min man och ha all möjlighet att prata om mina funderingar och tankar. Jag är verkligen en sån person som går in för något jag gör med hundratio procent. Så gissa om jag pratar gbp non stop just nu :P Men min man förstår, ger tips på bra info på nätet och bara finns där och stöttar och ger råd.

Sedan är det ju jätteskönt att redan leva med någon som genomgått samma operation och jag vet ju hur det går till med flytperioden innan op, de olika faserna då man börjar äta igen efter op,  och hur kost och mat har fungerat för honom efteråt. Nu är det två år sedan han gjorde gbp och det känns ju tryggt att ha all hans erfarenhet som jag också delar till viss del.

Motstridiga känslor i väntans tider...

När man ska genomföra ett så drastiskt ingrepp som att genomgå en gastric bypassoperation så är det ofta en lång väg fram till beslut. För mig har det tagit över två år. Och även efter att jag väl slutgiltigt bestämt mig, vilket jag gjorde nu i november (när jag ringde och bokade en tid på St Görans), så är det fortfarande motstridiga känslor och tankar som brottas inom mig. Gör jag rätt? Kommer jag att ångra mig? Tänk om det går fel, eller att jag kommer att må dåligt efteråt? Samtidigt som jag känner en förväntan och en otålighet och vill att operationen ska vara nu, nu, nu. Så vet jag ju också att den innebär en jättejobbig tid av VLCD-kur (äta endast VeryLowCalorieDiet-produkter och leva på ca 550Kcal /dag i två-fyra veckor före op), operation, återhämtning och att lägga om kosten med allt vad det innebär. Och samtidigt som det är skrämmande att veta att det (som med alla operationer) innebär risker för komplikationer, så är jag ju ändå beredd att genomföra detta. 

I mitt fall är det hälsan som är den avgörande faktorn. Jag har alltid haft oförskämt bra hälsa TROTS ATT JAG ÄR TJOCK! För tjockisar får ju inte ha bra värden eller god kondition, eller äta bra kost!! Men jag har alltid haft bra värden och läkare och doktorer höjer på ögonbrynen över mina låga blodtryck och perfekta glukosvärden. Ingen järnbrist. Ingen havandeskapsdiabetes eller havandeskapsförgiftning. Riktigt bra kondition i konditionstest och jag är alltid väldigt rörlig, pigg och alert, trots att jag är rund som en köttbulle. Och jag har mycket goda kunskaper inom kostlära, även om jag sen allt som oftast struntar i den ;)
MEN på senaste två åren har hälsan sviktat. Framför allt med de här sista tio kilona känner jag mig ständigt trött och har ständigt ont i ryggen (ve och fasa). Jag har ofta värk och ryggskottsliknande symptom. Är stel när jag suttit, eller legat och sovit. Blir snabbt trött och får ont om jag står och går mycket. Och all den här tröttheten. Jag vill helst sitta i soffan numer, för jag orkar helt enkelt ingenting om dagarna.  Och det här både skrämmer mig och gör mig beslutsam över att genomföra en gastric bypass. För den här övervikten börjar innebära hälsorisker för mig. Än är kanske mina värden bra, men till slut mynnar de antagligen ut i diabetes, eller hjärt-och kärlsjukdomar. Kanske inte idag, eller imorgon. Men jag är inte beredda att bli sjuk om tio år heller! 

Och jag vill framför allt ha orken tillbaka! Orka leka med mina barn! Orka träna och på så sätt hålla mig viktstabil!

Ja den här operationen vill jag verkligen väldigt mycket. Jag ser fram emot att få hjälp att ändra om kost börja leva ett lättare liv. Den här operationen gör mig verkligen vettskrämd. Men ett liv i fortsatt övervikt skrämmer mig ännu mer.

Sista festen...

Nu har det varit lite tyst här några dagar. Det beror förstås på att mitt liv varit uppskruvat på max. I fredags fyllde min kära make 40, vilket firades av med en brakfest för släkt och vänner. Så hela helgen har vi haft familj som bott över och medan maken ovetandes knegade på jobbet så svängdes det ihop en stoooor italiensk buffé här hemma och pyntades och dukades. Mest stolt är jag över att maten blev så himla lyckad. Lyckades göra världens godaste focaccia, pesto, pastasallad med röd pesto och tiramisu. Hade också bästa hjälpen av svägerskan som lagade saffranspanacotta och därtill hade vi flera antipasti-rätter och så toppades det hela med en chokladmoussetårta från Vete-Katten. Måste jag nämna att det blev lite väl många kalorier? Festen blev jättelyckad och vi har haft en underbar helg med familjen. Idag drar vi till mina föräldrar över ett dygn, då maken har ledigt imorgon. Det gäller att klämma in så mycket som möjligt :)

Jag har också fått tummen ur och beställt mig en ny iphone. Jag har länge fått lov att nöja mig med min jobbmobil, vilket är en grym frustration när man är totally iphonifierad ;) Men nu är den på väg hem till mig. En femma, 64g <3
Och när jag äntligen får hem den, så ska jag formatera min dator och förhoppningsvis få en lite snabbare dator. Den har blivit så himla seg. Och programmen bara slutar svara och måste tvångsavslutas heeela tiden. Men behöver först telefonen, så jag kan lägga över den gamla säkerhetskopian på den. Är rädd att den skulle gå förlorad annars.

Så nu drar vi till landet....

Startvikt

Bild lånad från nätet

Jahopp. Så var det dags för lite sanning i vitögat också. Min startvikt. Tänkte helt enkelt räkna från och med idag, då jag blev beviljad operation och vet att den ska komma snart. Från och med nu är det bara att på ett eller annat sätt att börja den långa resan mot normalviktig. Och min startvikt är (undantaget mina två gravidieteter) min högsta vikt någonsin. Så nu är taket nått och här är vändpunkten!

Längd: 160 cm (kommer ju inte att ändras, men kan ju vara intressant att veta, eftersom BMI räknas ut utefter sin längd. Jag är alltså en liten rund köttbulle):

Startvikt 110.5 kg
Midja: 114 cm
BMI: 43.2 (MY GOD!)

På St Görans ska man ha BMI över 35, för att bli beviljad en operation (bl.a.). Mitt BMI 35 = 90kg
Jag har alltså 20 kilos MARGINAL!

Grönt ljus mot en viktoperation!

Nu är det klart. Här ska jag tillbringa en natt inom snar framtid...

Phuuu....Läkarbesöket gick helt galant. Samma sköterska och samme doktor som för ett och ett halvt år sedan. Och BÅDA kände igen mig (bra eller dåligt?). Nej då, den här sköterskan verkar så himla gullig och trevlig. Jag kommer ihåg förra gången att jag blev så glad och lättad att hon var trevlig mot mig. Är man tjock och överviktigt och går till sjukvården så förväntar man sig att bli bemöt med ogillande, cynicism, nonchalans. Ja till och med avsky. Jag går t.ex. INTE till vårdcentralen med min onda rygg. För jag VET att de kommer att säga att det beror på övervikten och att jag måste banta. Någon vidare utredning kommer inte att ske. Och visst. Jag är också ganska så övertygad om att det beror på min vikt. Men man blir liksom inte riktigt tagen på allvar. Och sköterskor som petar en i magen och påpekar att det är dags att sluta sitta i soffan och äta framför tvn och gå ut o röra sig, bara dräller det ju av.
Jag blir nästan GRÅTMILD när jag möter en vänlig sköterska eller läkare som inte tittar på mig mage, utan i mina ögon när de talar och som LYSSNAR och faktiskt vill hjälpa mig. Gråtmild, för det är långt mycket vanligare det är det där hårda elaka bemötandet.

Jag kommer ihåg förra året, när hon skulle mäta midjan på mig. Jag minns inte vad jag fick för mått, men det var mycket lägre än vad jag fick på Itrim, som jag gick på då. Det skiljde alltså över trettio centimeter (!!). Jag blev så förvånad och frågade om hon inte skulle mäta om, för det blev nog helt fel. "Nej här går inte att mäta fel, du har en så tydligt markerad midja, men jag kan mäta om om du vill ändå". MARKERAD midja! Det har inte jag hört (trott) om mig själv NÅGONSIN! Jag fick då också insikten att det som de kallar för "midjemått" på itrim (och många andra ställen) egentligen är "Stuss", eller bredaste stället på höften. Och jag har alltså nästan trettio centimeters skillnad mellan midja och stuss! (gissa om jag gillar den här sköterskan ;)

Idag var hon också så där trevlig och avslappnad. Och min lilla Bebbe som nu är fem månader satt i vagnen och charmade henne till max. Hon tyckte att han hade en omåttligt söt dress på sig och ville genast veta vart jag köpt den. En sån fick det bli till  minsta barnbarnet ;)

Läkaren är lite "ruffig" eller vad man ska säga, men han lyssnar också och tar mig som "människa" och inte bara "tjockis". Skämtsam och lätt att vara öppen och ärlig med. Honom gillar jag också. Jag sa också att han väl kommer ihåg mig sen förra gången och påpekade vart jag jobbar. Han minns hur vi hade diskuterat då och att vi då beslutade att "pausa" min väg mot en operation för att jag ville pröva på itrim först.

Nu sa han bara "jag tycker att det är solklart med dig. Du vet vad du ger dig in på och du har tagit ansvar och låtit tiden också avgöra". Du har fött ett barn till och känner dig färdig med den biten. Då behöver jag inte veta mer".

Så nu ska jag bara invänta en kallelse till kirurgen och så ska jag löpa linan ut :)
SÅÅÅÅ SKÖÖÖÖÖÖNT!
Beslutet är taget och beviljat! Nu behöver jag inte fundera mera. Nu är det bara att köra.

Jag kunde inte få ett säkert besked idag om när det blev tid till kirurgen, men det lät som om det kommer att bli i januari (precis som jag hoppats på).

Nu är det dags att på allvar ta tag i övervikten. En gång för alla!

Otålig och nervös inför imorgon...

Imorgon är det dags för läkarbesök på St Görans. Jag ska få träffa läkare och prata igenom min övervikt och därefter beslutas det om jag får en viktoperation beviljad. Hoppas HOPPAS! Jag har ju blivit beviljad en gång förut, för ca ett och ett halvt år sedan. Tycker ju att det borde gälla. (väger lika mycket nu som då). Hoppas det känns bra när jag väl är där (det gjorde det förra gången och jag får träffa samma läkare igen).
Oavsett vad utgångnen blir, måste jag ta tag i min vikt, men det känns lite som om jag är paralyserad och bara väntar på att det här läkarbesöket ska komma. Skulle jag få avslag blir det nog att gå på nutrilet igen :P JÄVLIGT JOBBIGT, men det funkar i alla fall (som en rivstart).

Jag har världens bästa man som är väldigt förstående och stöttar mig i det här hundraprocentigt. Utan honom skulle jag vara ett deprimerat nervvrak. Tack fina älskade man <3

Nä nu får jag sluta upp och älta. Ingen idé att spekulera mera. Imorgon får jag svaret. Over and out.