Vänta utan att veta....

Borde SOVA. Men huvudet snurrar. Vill bara läsa om gastric bypass (helst andras bloggar) och kan aldrig få nog känns det som. Samtidigt försöker jag att inte bara sitta vid datorn, men får nästan abstinens när jag måste göra andra saker. Det är den här jobbiga ovissheten som gnager. Jag väntar ju på att få göra ett första läkarbesök och har ingen aning om vad utgången blir! Jag hoppas ju på att bli beviljad en operation och att den kan bli av så snart som möjligt. Jag har ju blivit beviljad en gång förut. Men tänk om jag måste vänta typ ett halvår på operationstid. Men på tisdag vet jag! Bara fyra dagar till, sen har läkarbesöket varit och jag vet vart jag står och hur jag ska gå vidare.

OK så här ligger det till: Jag kommer inte i min vinterjacka! Låter kanske lite banalt, men nu börjar det bli kallt och jag måste gå ner i vikt NU! När jag köpte den (förra året) vägde jag 20kg mindre än vad jag gör idag! TJUGO KILO!! Låter ju helt vansinnigt. DÅ var jag glad och stolt över min stora viktnedgång och firade detta med att köpa mina drömmars jacka. Kan ju inte riktigt erkänna mitt nederlag inför mig själv och inse att jag inte kommer i den längre. Fast det säger ju sig självt om det diffar tjugo kilo! Tänk er. På ETT ÅR! Jo, jag har burit på en graviditet däremellan och det var med den som jag gick upp tjugofem kilo. Men ändå.

Igår och idag har snön vräkt ner över Stockholm och det är verkligen hög tid att ta fram vinterjackan. Men för att det ska bli möjligt måste jag alltså börja gå ner i vikt. Och det känns som om det här beskedet som jag väntar på gör det ommöjligt att sätta igång innan. Men på tisdag vet jag. Jag hoppas att de säger "börja flyt, du opas om fyra veckor".....eller nått sånt. Men i annat fall tar jag tag i saken med egna händer, för nu kan jag inte vänta längre!

NU ska jag sova...

Om självförtroende och självbild (det är ni som är dom konstiga, det är jag som är normal)

Banta och till synes leva på noll och ingenting och sedan äta i smyg och ensamhet som en konsekvens av bantandet. Det skulle kunna vara mitt mellannamn. Alltid på diet. Alltid tänka på hur ANDRA uppfattar mina matvanor och det jag tar för mig. Äter aldrig någonting i farten, t.ex. på tåget eller en varmkorv eller en glass i handen på stan. Jag vill ju inte leva upp till den där nidbilden av att tjockisar alltid äter vart de än går och vad de än gör. Nej, tvärtom har det alltid varit viktigt för mig att bevisa motsatsen. Äta lite eller ingenting på café och restaurang, gå snabbt och ha bra kondition, sitta rakryggad och inte som en soffpotatis, vara snabb att resa mig och göra saker och inte bara bli sittande om jag en gång satt mig och så vidare. Listan kan göras oändlig.

Jodå, jag är fullt medveten om att alla kan se att jag är en tjockis. Men jag måste för den skull inte leva upp till allas fördomar. Det här har varit mycket viktigt för mig. Det har också gjort att jag har svårt att erkänna min övervikt. Erkänna att jag har problem. Jag har alltid försökt framstå som nöjd med mig själv och mitt utseende. Men inombords har jag känt mig så frustrerad, så tjock och så FUL. Vidrig helt enkelt. Sådana känslor växer bort mer och mer ju äldre (vuxnare) jag blir, men jag har verkligen hatat mig själv under större delen av tonåren. Men aldrig låtit någon förstå att det förhåller sig så.

Sen känner jag att jag definitivt kommer att få ett bättre självförtroende och våga ta mer plats om jag är smalare och väger mindre. Slippa känna sig "bufflig" Det ska bli skönt att slippa känna att man borde ursäkta sig för att man är i vägen hela tiden, för så känns det att vara tjock, i klädaffären, på trottoaren, i tunnelbanan, på jobbet, ja överallt där man blir påmind om att smal är fint och normalt och tjock är fult och trashigt. 

Ibland har jag känt "egentligen trivs jag med mig själv. Tänk om jag inte behövde bry mig i samhällets och andras tyckanden och tänkanden om vikt. Då skulle jag trivas med mig själv och bara leva livet". För så är det. Det är FEL att tycka om att vara tjock! Är man överviktig SKA man försöka göra nått åt saken. Så tråkigt egentligen. Att alla bara ska passas in i en norm (som dessutom drivs på med onormala kroppsideal åt andra hållet).

På senare år (trodde väl aldrig jag skulle känna mig nöjd med att fylla tretti) har jag börjat känna en ny trygghet i mig själv. Acceptans. Att acceptera mig själv som jag är. Och älska mina goda sidor. Dock hör inte utseendet dit. Men idag kan jag tycka om mig själv och den jag är, men vara missnöjd med att jag väger för mycket. Utseendet är heller inte lika viktigt längre som när man va tjugo. Och jag ser bättre ut än de flesta (tjock som smal)!
Framför allt har min man och mina barn gett mig ett nytt självförtroende och tro på mig själv. De ÄLSKAR MIG FÖR DEN JAG ÄR <3 Min fyraåring säger "jag älskar dig, min mjuka sköna mamma". Då känner man sig som en FIN tjockis. Som om det faktiskt finns något bra med att vara tjock trots allt. Och min man har alltid älskat mig (och tycker att jag är vacker) trots att jag är tjock. Sådant är trots allt den bästa grund att stå på.

Alla tidigare försök till att gå ner i vikt har varit för att bli "snygg" och "normal".  Men så förra året när jag gick med i itrim kände jag för första gången att utseendet inte var det stora målet. Utan det var att gå ner i vikt för att MÅ BÄTTRE (och kunna vara gravid utan onödig extravikt att bära runt på). Och under alla tidigare försök att gå ner i vikt har jag haft ett hägrande slutmål att bli toksmal. typ 45kg och benig. Men så under itrim-perioden så kom jag (ÄNTLIGEN) till insikt att jag inte behöver bli supersmal, bara bli av med den här "sjukliga fetman". Det har nog med åldern att göra. Kanske har jag äntligen blivit vuxen ;)

Berättat för min mamma...

Det krävs mod och förtroende för att jag ska öppna mig för dig... (bild lånad från nätet)

Jag går och grunnar på hur öppen jag ska vara med mitt beslut att operera magsäcken. Å ena sidan känner jag att jag absolut inte skäms över mitt beslut eller är rädd för vad folk ska tycka. Jag har kämpat hela mitt liv med min övervikt...och kommer att fortsätta jobba med det hela livet ut. En operation är inte för mig att "smita undan" eller ta den "lätta vägen". Det är (hoppas jag) ett redskap som ska hjälpa mig att komma till rätta med min livsstil, mitt sätt att äta och se på mat. Och att komma ner i vikt för att kunna komma igång och träna regelbundet.
Men...
Jag vet inte om jag vill att alla ska veta det ändå. Det känns helt enkelt för privat. Jag vill göra det här i lugn och ro och för min egen skull. Det som är ett dilemma är om det skulle bli så att jag måste berätta i efterskott (om det tex blir komplikationer). Lite jobbigt att man försökt "undanhålla"det en tid i så fall. Sen är det också så att jag minst av allt vill berätta det inom familjen. Alldeles för mycket åsikter och alla bara tycker och tycker om allting. Jag vill inte heller att våra barn får veta något! Vi tycker att det är jätteviktigt att man kan vara nöjd med sig själv och att man är vacker för den man är. Min yngsta son är bara en bebi och har ju ingen aning, men min andra son är just fyra år och börjar bli så medveten om allting. Dessutom älskar han sin runda mjuka goa mamma och att då förklara att jag själv inte gör det känns så konstigt! Självklart kommer han att veta om det när han blir vuxen, men inte nu när jag minst av allt vill införa någon slags kroppsmedvetenhet på det planet.

Jag har i alla fall beslutat mig för att berätta för min mamma. Hon skulle i princip aldrig förlåta mig om jag gick bakom ryggen med det här. Hon vill helst inte att man tar ett blodprov utan att först ringa och tala om det. Än mindre en operation! Jag var lite osäker på hur hon skulle reagera. Jag anade att hon skulle bli orolig för alla risker och komplikationer som kan uppstå och försöka uppmana mig till att låta bli.
Men så i går berättade jag det för henne när jag var över på en fika. Och hon sa bara "jag har också tänkt på det, att du kan göra det". Hon vet ju att jag alltid kämpat och mått dåligt av min övervikt och hon och hon har en väninna som gjort en operation och gått ner över femti kilo. Nu har jag mammas fulla stöd och det känns skönt att inte behöva smyga med det hela. Men mamma tyckte också att jag inte behöver berätta det för alla. Att det är en privatsak. Så just nu lutar det nog åt att jag inte berättar det för någon mer. Det känns ganska skönt. Så kan jag koncentrera mig på att få det här att funka utan att oroa mig för vad andra tycker och tänker.
Däremot har jag ju öppnat den här bloggen för att kunna få berätta om min viktresa.

Hur blir man vän med tanken att operera bort sin magsäck?

Gastric bypass. En operaton där man omleder matsmältningssystemet genom att koppla bort större delen av magsäcken och en del av tunntarmen. Det låter ju faktiskt inte klokt! I alla fall om det inte är akut nödvändigt. Så hur har jag (som då har en frisk magsäck) blivit vän med tanken att jag ska utsätta mig för denna operation och därmed riskera komplikationer som jag kanske får leva med resten av livet?
Ja, som jag ser det, så lever jag just nu också under mycket riskfyllda förhållanden. Och den här operationen kan snarare FÖRBÄTTRA mina chanser till ett friskare liv, än om jag inte gör den alls.

Det här är inte ett bortförklaringsinlägg, eller ett rättfärdigande inlägg. Jag vill bara försöka blotta mina egna tankar och hur jag ändå har tagit ett så drastiskt beslut. Inget annat.

Jag skickade en remiss för en viktoperation för snart två år sedan. Det var i november 2010. Jag gick till min husläkare och sa att jag ville bli remitterad. Först skickades remissen till Sophiahemmet, vilket var en direkt återvändsgränd, då de inte utför några operationer för Stockholms räkning (om man inte betalar själv förstås). Sen skickades remissen om till St Görans istället. Men så hörde jag ingenting på flera veckor....eller månader. Nog för att det kan ta tid i vården, men HALLÅÅÅÅ! I mars började jag leta efter min remiss och den gick inte att hitta. Den hade kommit bort någonstans på vägen (???). Men min husläkare skickade då om remissen och den här gången tog det två veckor och så fick jag bli kallad till informaionsmöte om Gastric bypass på St Görans. Jag fick träffa en läkare och blev beviljad direkt. Nästa möte var till kirurgen och hade jag sagt "ja tack", så hade jag varit färdigopererad innan syrenen slog ut.

Men DÅ kändes det så drastiskt med en operation. Så jag beslutade mig för att göra ett försök att gå ner i vikt utan operation och tackade nej till operationstiden. Jag bokade istället in mig på Itrims guldpaket och rivstartade med VLCD (VeryLowCalorieDiet) och började träna på deras gym. Och kilona började droppa av i rasande fart: 1-2kg i veckan (!). Och efter sommaren hade jag gått ner 18kg. LYCKLIG! Första målet var att gå ner till 85kg, vilket jag lyckades med. Och att gå ner i vikt innan jag blev gravid var mitt verkliga mål. Och eftersom vi ville ha ett barn till, var det också en anledning till att avstå operationen. Jag ville inte göra den innan. Tänk om det blir en massa trassel och strul efteråt?

Men nu är jag där igen. Efter graviditeten står vågen envist och pekar på 106 och visst skulle jag kunna köra en ny vända med Itrim, eller någon annan VLCD-kur. Och antagligen kommer det att bli en ny resa i den här jojo-hissen. Jag fick vår lilla son i juni och efter det har jag lyckats gå ner tio kilo (på Nutrilett).....och gått upp dom igen. Och jag rivstartade med promenader, men de urartar dels pga olust och dåligt väder och dels för att jag helt enkelt har ständig värk i ryggen. Värk som antagligen skulle försvinna om jag gick ner i vikt. Så det är en ond cirkel.

Så härom dagen tog jag upp telefonen och slog numret till St Görans överviktsenhet och bokade in en ny tid. Samma läkare som för två år sedan. Men den här gången är jag säker på vad jag vill.

Nu HOPPAS jag bara att jag fortfarande blir beviljad en operation. Den 4e december ska jag dit och jag kan knappt bärga mig. För två år sedan gick det också väldigt fort att få en operationstid. Undrar om det är samma idag? Jag skulle GÄRNA lägga mig under kniven REDAN FÖRE JUL. Men det är nog helt orealistiskt. Men kanske i januari?? Hoppas verkligen inte att jag ska behöva gå och undra och vänta på besked och tider allt för länge i alla fall.

Första inlägget: Vad gör jag här (min vikthistoria)

Jag har beslutat mig för att göra en Gastric bypass. Vägen dit har varit allt annat än rak och full av urspårningar. Nu är det dags att lägga nya räls. Ett modernare och smalare spår. Följ mig på min resa...(bild lånad från nätet)

Första inlägget.

Jag har funderat fram och tillbaka om jag ska blogga eller inte. Ämnet är känsligt och jag övar som sjutton på att erkänna för min omgivning att jag vill och försöker gå ner i vikt. Alltså jag fattar ju att alla kan SE att jag är tjock. Men det är så svårt att visa att man är missnöjd med sig själv och försöker göra något åt det. Särskilt skistskraj är jag för att MISSLYCKAS och alla kan se det. Då är det ju bättre att ingen vet att jag ens försökt. Att alla tror att jag är nöjd med hur jag är.

Men nu sitter jag här med en helt ny blogg framför mig som tabula rasa. Eller snarare ett oskrivet blad, för det finns massor att skriva redan nu.

Jag har alltid varit överviktig så länge jag kan minnas. Min mamma brukar säga att det kom i tonåren, men jag minns bara att när jag själv började bry mig om vikt och utseende, så var jag redan en tjock tjej.

Jag har aldrig blivit mobbad för min övervikt, utan alltid haft vänner omkring mig och trivts med mitt liv i övrigt. Men i tonåren minns jag att jag var helt övertygad om att jag aldrig skulle få någon pojkvän...det kommer aaaaaaldrig att finnas en kille (alltså en vettig, smart och snygg kille som jag själv skulle kunna falla för) som skulle vilja ens titta åt mitt håll (jag nöjde mig inte med vem som helst och därför dröjde det också läääänge innan jag hade mitt första förhållande). Jag var nog inte direkt blyg, men hade otroligt lågt självförtroende vad gällde min vikt och mitt utseende. Idag är jag gift (med min första och därmed enda pojkvän) och har två barn. Kärleken övervann övervikten.

Det var många kvällar i min ungdom då jag stod med fingrarna i halsen och grät av ångest och frustration. OM jag bara kunde få upp det jag ätit. Jag var riktigt avis på de tjejer som "lyckades" med anorexi. För jag bemästrade det helt enkelt inte. Tack och lov, säger jag idag.

Så. Åtminstone sedan jag var en tretton-fjorton år, har min övervikt varit ett problem. Och jag gick också upp mycket i vikt just under tonåren.

Vintern 2006 träffade jag min nuvarande man (som ÄLSKAR MIG FÖR DEN JAG ÄR, PRECIS SOM JAG ÄR). När vi träffades vägde jag 85. En vikt jag just hade kämpat 15kg ner till och jag mådde fantastiskt bra och mitt självförtroende pekade uppåt. Jag var ingen smal tjej, utan tjock. Men jag trodde på mig själv, var nöjd med mig själv och visste att jag kunde förändra!

När jag blev gravid ett halvår senare hade jag myst till mig tio kilo och under graviditeten gick jag upp 26 till! Efter förlossningen på våren 2008 stannade vågen till slut på 106.

Nu har det gått FYRA ÅR och jag har gjort en del försök att komma ner i vikt. LCHF (alla dessa jävla matlådor! Man får laga mat jämt och Pressbyrån har ingenting att erbjuda och knappast några kaféer eller lunchställen heller): ner i vikt snabbt! Ett kilo i veckan och efter åtta veckor var det också -8 på vågen. Sen kom sommaren med glass och födelsedagar. Jag orkade inte hålla ut och hela tiden förklara mig. Gick upp alla kilon igen under ett år.

Nutrilett: Svältdieten. Passade på att haka på min man som skulle flyta inför en GastricBypass. Aldrig äta någonting alls utom måltidsersättningarna. Hungrig jämt, tänker på mat jämt, fuskar jämt (vad gör en liten japp). Efter sju veckor va det -8 på vågen ännu en gång! (trots en hel del fusk). Men så kom sommaren....

Gick sedan upp alla kilon under semestern och var tillbaka på ruta ett. Har startade om Nutrilett ett antal gånger, men det är så förbaskat svårt när man 1: är ensam om det. 2: ska smyga med det!

Dags att byta taktik!

Regel 1: Sluta smyga! ....eh ingen regel utan undantag: jag bloggar ju anonymt. Men jag bara pallar inte att ta det hela med min mamma och hennes åsikter. Jag vill testa att lyckas först. Sen kanske jag kan visa på min metod.

Och faktiskt är det detta som jag tror är min nyckel till att lyckas. Jag ska erkänna för omgivningen att jag inte är nöjd med min vikt och att jag håller på att göra något åt det. Jag är fortfarande lika skitskraj för att misslyckas offentligt, men den här gången ska den rädslan hjälpa mig att lyckas! Och sen ska jag också betala JÄVLIGT dyrt för metoden! För rinner pengarna iväg, så svider det ännu mer att misslyckas! Metod: Itrim. 

Funkade faktiskt jättebra! Tolv veckor VLCD/LCD och sedan "Varierat" och Handfast minus. På fem månader (med lite fusk under semestern) Gick jag ner -20 kg

Meoden funkade för att jag berättade på jobbet och jag gick på regelbundna hälsoträffar och fick dessutom betala MASSOR för hela paketet. Väldigt dyra kilon. Men värda varenda krona att bli av med! 

Plötsligt stod vågen och pekade lägre än vad den hade gjort på fem år! Lika lågt som när jag träffade min nuvarande man. Och återigen började jag trivas i mig själv. Jag var långt ifrån färdig, men ÄNTLIGEN kunna köpa kläder som sitter fint. Sån Lycka! SÅ VARFÖR HÖLL DET INTE????

Mitt mål var att gå ner dessa tjugo kilon och hamna på 85kg (eller mindre) för att kunna bli gravid! Jag ville inte väga över hundra kilo och dessutom gå och bära på en graviditet. Och med tanke på att jag gick upp 26 kilo med första graviditeten så fanns ju en överhängande risk för att det skulle bli lika dant med nästa. HUJEDAMIG! Så med moroten att få bli gravid igen så lyckades jag. 

Och nu, med en andra graviditet bakom mig är jag återigen på 106kg. Nu har jag lessnat ur på den här vikthissen en gång för alla!! Gravid blev jag omedelbart när jag tog ut p-staven då förra viktmålet var nått och förutom att jag åter igen gick upp över tjugo kilo i vikt, så gick graviditeten jättebra. Men efteråt är det bara hålihuvudet-svårt att gå ner i vikt igen :S Plus att jag i bakhuvudet hela tiden tänker "vad tjänar det till att alltid kämpa blod för att gå ner eller behålla en vikt, när det är så lätt att gå upp i vikt"

Nu har jag kommit till beslut att få göra en Gastric bypass-operation. Det här är min resa...

Ett första ord....(testblogga lite)

Prolog. För huvudet är fullt av tankar och inspiration. För att jag längtar efter något som skrämmer vettet ur mig. Ena stunden drömmer jag romantiskt om att rasa i vikt och få känna samhörighet med andra träningsnarkomanter och hurtigspurtare i elljusspåren, å andra sidan tar jag ännu en tugga av en (av oräkneliga) kanelbullar och "unnar" mig lite gott. Lite trygghet, tröst. Lite glömska. 

Idag är jag en tjockis. Har varit det så länge jag kan minnas. Men i skrivande stund sitter jag och längtar till ett läkarbesök som ska ske om några veckor. Ett "inför"-besök där det ska beviljas eller avslås huruvida jag är en av dom som kvalar in för en Gastric Bypassoperation. 

Den här bloggen skapar jag för att få reda ut mina egna tankar och funderingar och för att ha min egen sida där jag kan skriva ner mina viktframgångar (nergångar som blir till framgångar) och peppa mig själv. 
Och för att andra bloggar har hjälpt mig otroligt mycket. Både att få inspiration och pepp på traven och för att få veta hur det gått för andra och lite vad man själv kan ha att vänta.

Jag kommer att skriva under Pseudonym och detta är för att jag fortfarande inte har bestämt mig för hur många jag ska involvera i min viktresa av mina närmaste familj och vänner. När jag väl rett ut det för mig själv, så kanske jag kommer att skiriva under mitt rätta namn. Tills dess är det jag som är Kardemumma.

Varför Kardemumma? Tja något ska man ju heta. Och snabbt skulle jag komma på en psudo också, eftersom jag ville göra den här bloggen NU (och kunna knyta en speciell mailadress till också). 
Och kardemumma och kanel är mina favoritkryddor/dofter. Så om kanel låter lite maskulint, låter Kardemumma som en dam, tycker ni inte det ;)