Hur blir man vän med tanken att operera bort sin magsäck?

Gastric bypass. En operaton där man omleder matsmältningssystemet genom att koppla bort större delen av magsäcken och en del av tunntarmen. Det låter ju faktiskt inte klokt! I alla fall om det inte är akut nödvändigt. Så hur har jag (som då har en frisk magsäck) blivit vän med tanken att jag ska utsätta mig för denna operation och därmed riskera komplikationer som jag kanske får leva med resten av livet?
Ja, som jag ser det, så lever jag just nu också under mycket riskfyllda förhållanden. Och den här operationen kan snarare FÖRBÄTTRA mina chanser till ett friskare liv, än om jag inte gör den alls.

Det här är inte ett bortförklaringsinlägg, eller ett rättfärdigande inlägg. Jag vill bara försöka blotta mina egna tankar och hur jag ändå har tagit ett så drastiskt beslut. Inget annat.

Jag skickade en remiss för en viktoperation för snart två år sedan. Det var i november 2010. Jag gick till min husläkare och sa att jag ville bli remitterad. Först skickades remissen till Sophiahemmet, vilket var en direkt återvändsgränd, då de inte utför några operationer för Stockholms räkning (om man inte betalar själv förstås). Sen skickades remissen om till St Görans istället. Men så hörde jag ingenting på flera veckor....eller månader. Nog för att det kan ta tid i vården, men HALLÅÅÅÅ! I mars började jag leta efter min remiss och den gick inte att hitta. Den hade kommit bort någonstans på vägen (???). Men min husläkare skickade då om remissen och den här gången tog det två veckor och så fick jag bli kallad till informaionsmöte om Gastric bypass på St Görans. Jag fick träffa en läkare och blev beviljad direkt. Nästa möte var till kirurgen och hade jag sagt "ja tack", så hade jag varit färdigopererad innan syrenen slog ut.

Men DÅ kändes det så drastiskt med en operation. Så jag beslutade mig för att göra ett försök att gå ner i vikt utan operation och tackade nej till operationstiden. Jag bokade istället in mig på Itrims guldpaket och rivstartade med VLCD (VeryLowCalorieDiet) och började träna på deras gym. Och kilona började droppa av i rasande fart: 1-2kg i veckan (!). Och efter sommaren hade jag gått ner 18kg. LYCKLIG! Första målet var att gå ner till 85kg, vilket jag lyckades med. Och att gå ner i vikt innan jag blev gravid var mitt verkliga mål. Och eftersom vi ville ha ett barn till, var det också en anledning till att avstå operationen. Jag ville inte göra den innan. Tänk om det blir en massa trassel och strul efteråt?

Men nu är jag där igen. Efter graviditeten står vågen envist och pekar på 106 och visst skulle jag kunna köra en ny vända med Itrim, eller någon annan VLCD-kur. Och antagligen kommer det att bli en ny resa i den här jojo-hissen. Jag fick vår lilla son i juni och efter det har jag lyckats gå ner tio kilo (på Nutrilett).....och gått upp dom igen. Och jag rivstartade med promenader, men de urartar dels pga olust och dåligt väder och dels för att jag helt enkelt har ständig värk i ryggen. Värk som antagligen skulle försvinna om jag gick ner i vikt. Så det är en ond cirkel.

Så härom dagen tog jag upp telefonen och slog numret till St Görans överviktsenhet och bokade in en ny tid. Samma läkare som för två år sedan. Men den här gången är jag säker på vad jag vill.

Nu HOPPAS jag bara att jag fortfarande blir beviljad en operation. Den 4e december ska jag dit och jag kan knappt bärga mig. För två år sedan gick det också väldigt fort att få en operationstid. Undrar om det är samma idag? Jag skulle GÄRNA lägga mig under kniven REDAN FÖRE JUL. Men det är nog helt orealistiskt. Men kanske i januari?? Hoppas verkligen inte att jag ska behöva gå och undra och vänta på besked och tider allt för länge i alla fall.