Berättat för min mamma...

Det krävs mod och förtroende för att jag ska öppna mig för dig... (bild lånad från nätet)

Jag går och grunnar på hur öppen jag ska vara med mitt beslut att operera magsäcken. Å ena sidan känner jag att jag absolut inte skäms över mitt beslut eller är rädd för vad folk ska tycka. Jag har kämpat hela mitt liv med min övervikt...och kommer att fortsätta jobba med det hela livet ut. En operation är inte för mig att "smita undan" eller ta den "lätta vägen". Det är (hoppas jag) ett redskap som ska hjälpa mig att komma till rätta med min livsstil, mitt sätt att äta och se på mat. Och att komma ner i vikt för att kunna komma igång och träna regelbundet.
Men...
Jag vet inte om jag vill att alla ska veta det ändå. Det känns helt enkelt för privat. Jag vill göra det här i lugn och ro och för min egen skull. Det som är ett dilemma är om det skulle bli så att jag måste berätta i efterskott (om det tex blir komplikationer). Lite jobbigt att man försökt "undanhålla"det en tid i så fall. Sen är det också så att jag minst av allt vill berätta det inom familjen. Alldeles för mycket åsikter och alla bara tycker och tycker om allting. Jag vill inte heller att våra barn får veta något! Vi tycker att det är jätteviktigt att man kan vara nöjd med sig själv och att man är vacker för den man är. Min yngsta son är bara en bebi och har ju ingen aning, men min andra son är just fyra år och börjar bli så medveten om allting. Dessutom älskar han sin runda mjuka goa mamma och att då förklara att jag själv inte gör det känns så konstigt! Självklart kommer han att veta om det när han blir vuxen, men inte nu när jag minst av allt vill införa någon slags kroppsmedvetenhet på det planet.

Jag har i alla fall beslutat mig för att berätta för min mamma. Hon skulle i princip aldrig förlåta mig om jag gick bakom ryggen med det här. Hon vill helst inte att man tar ett blodprov utan att först ringa och tala om det. Än mindre en operation! Jag var lite osäker på hur hon skulle reagera. Jag anade att hon skulle bli orolig för alla risker och komplikationer som kan uppstå och försöka uppmana mig till att låta bli.
Men så i går berättade jag det för henne när jag var över på en fika. Och hon sa bara "jag har också tänkt på det, att du kan göra det". Hon vet ju att jag alltid kämpat och mått dåligt av min övervikt och hon och hon har en väninna som gjort en operation och gått ner över femti kilo. Nu har jag mammas fulla stöd och det känns skönt att inte behöva smyga med det hela. Men mamma tyckte också att jag inte behöver berätta det för alla. Att det är en privatsak. Så just nu lutar det nog åt att jag inte berättar det för någon mer. Det känns ganska skönt. Så kan jag koncentrera mig på att få det här att funka utan att oroa mig för vad andra tycker och tänker.
Däremot har jag ju öppnat den här bloggen för att kunna få berätta om min viktresa.