Om självförtroende och självbild (det är ni som är dom konstiga, det är jag som är normal)

Banta och till synes leva på noll och ingenting och sedan äta i smyg och ensamhet som en konsekvens av bantandet. Det skulle kunna vara mitt mellannamn. Alltid på diet. Alltid tänka på hur ANDRA uppfattar mina matvanor och det jag tar för mig. Äter aldrig någonting i farten, t.ex. på tåget eller en varmkorv eller en glass i handen på stan. Jag vill ju inte leva upp till den där nidbilden av att tjockisar alltid äter vart de än går och vad de än gör. Nej, tvärtom har det alltid varit viktigt för mig att bevisa motsatsen. Äta lite eller ingenting på café och restaurang, gå snabbt och ha bra kondition, sitta rakryggad och inte som en soffpotatis, vara snabb att resa mig och göra saker och inte bara bli sittande om jag en gång satt mig och så vidare. Listan kan göras oändlig.

Jodå, jag är fullt medveten om att alla kan se att jag är en tjockis. Men jag måste för den skull inte leva upp till allas fördomar. Det här har varit mycket viktigt för mig. Det har också gjort att jag har svårt att erkänna min övervikt. Erkänna att jag har problem. Jag har alltid försökt framstå som nöjd med mig själv och mitt utseende. Men inombords har jag känt mig så frustrerad, så tjock och så FUL. Vidrig helt enkelt. Sådana känslor växer bort mer och mer ju äldre (vuxnare) jag blir, men jag har verkligen hatat mig själv under större delen av tonåren. Men aldrig låtit någon förstå att det förhåller sig så.

Sen känner jag att jag definitivt kommer att få ett bättre självförtroende och våga ta mer plats om jag är smalare och väger mindre. Slippa känna sig "bufflig" Det ska bli skönt att slippa känna att man borde ursäkta sig för att man är i vägen hela tiden, för så känns det att vara tjock, i klädaffären, på trottoaren, i tunnelbanan, på jobbet, ja överallt där man blir påmind om att smal är fint och normalt och tjock är fult och trashigt. 

Ibland har jag känt "egentligen trivs jag med mig själv. Tänk om jag inte behövde bry mig i samhällets och andras tyckanden och tänkanden om vikt. Då skulle jag trivas med mig själv och bara leva livet". För så är det. Det är FEL att tycka om att vara tjock! Är man överviktig SKA man försöka göra nått åt saken. Så tråkigt egentligen. Att alla bara ska passas in i en norm (som dessutom drivs på med onormala kroppsideal åt andra hållet).

På senare år (trodde väl aldrig jag skulle känna mig nöjd med att fylla tretti) har jag börjat känna en ny trygghet i mig själv. Acceptans. Att acceptera mig själv som jag är. Och älska mina goda sidor. Dock hör inte utseendet dit. Men idag kan jag tycka om mig själv och den jag är, men vara missnöjd med att jag väger för mycket. Utseendet är heller inte lika viktigt längre som när man va tjugo. Och jag ser bättre ut än de flesta (tjock som smal)!
Framför allt har min man och mina barn gett mig ett nytt självförtroende och tro på mig själv. De ÄLSKAR MIG FÖR DEN JAG ÄR <3 Min fyraåring säger "jag älskar dig, min mjuka sköna mamma". Då känner man sig som en FIN tjockis. Som om det faktiskt finns något bra med att vara tjock trots allt. Och min man har alltid älskat mig (och tycker att jag är vacker) trots att jag är tjock. Sådant är trots allt den bästa grund att stå på.

Alla tidigare försök till att gå ner i vikt har varit för att bli "snygg" och "normal".  Men så förra året när jag gick med i itrim kände jag för första gången att utseendet inte var det stora målet. Utan det var att gå ner i vikt för att MÅ BÄTTRE (och kunna vara gravid utan onödig extravikt att bära runt på). Och under alla tidigare försök att gå ner i vikt har jag haft ett hägrande slutmål att bli toksmal. typ 45kg och benig. Men så under itrim-perioden så kom jag (ÄNTLIGEN) till insikt att jag inte behöver bli supersmal, bara bli av med den här "sjukliga fetman". Det har nog med åldern att göra. Kanske har jag äntligen blivit vuxen ;)