Första inlägget: Vad gör jag här (min vikthistoria)

Jag har beslutat mig för att göra en Gastric bypass. Vägen dit har varit allt annat än rak och full av urspårningar. Nu är det dags att lägga nya räls. Ett modernare och smalare spår. Följ mig på min resa...(bild lånad från nätet)

Första inlägget.

Jag har funderat fram och tillbaka om jag ska blogga eller inte. Ämnet är känsligt och jag övar som sjutton på att erkänna för min omgivning att jag vill och försöker gå ner i vikt. Alltså jag fattar ju att alla kan SE att jag är tjock. Men det är så svårt att visa att man är missnöjd med sig själv och försöker göra något åt det. Särskilt skistskraj är jag för att MISSLYCKAS och alla kan se det. Då är det ju bättre att ingen vet att jag ens försökt. Att alla tror att jag är nöjd med hur jag är.

Men nu sitter jag här med en helt ny blogg framför mig som tabula rasa. Eller snarare ett oskrivet blad, för det finns massor att skriva redan nu.

Jag har alltid varit överviktig så länge jag kan minnas. Min mamma brukar säga att det kom i tonåren, men jag minns bara att när jag själv började bry mig om vikt och utseende, så var jag redan en tjock tjej.

Jag har aldrig blivit mobbad för min övervikt, utan alltid haft vänner omkring mig och trivts med mitt liv i övrigt. Men i tonåren minns jag att jag var helt övertygad om att jag aldrig skulle få någon pojkvän...det kommer aaaaaaldrig att finnas en kille (alltså en vettig, smart och snygg kille som jag själv skulle kunna falla för) som skulle vilja ens titta åt mitt håll (jag nöjde mig inte med vem som helst och därför dröjde det också läääänge innan jag hade mitt första förhållande). Jag var nog inte direkt blyg, men hade otroligt lågt självförtroende vad gällde min vikt och mitt utseende. Idag är jag gift (med min första och därmed enda pojkvän) och har två barn. Kärleken övervann övervikten.

Det var många kvällar i min ungdom då jag stod med fingrarna i halsen och grät av ångest och frustration. OM jag bara kunde få upp det jag ätit. Jag var riktigt avis på de tjejer som "lyckades" med anorexi. För jag bemästrade det helt enkelt inte. Tack och lov, säger jag idag.

Så. Åtminstone sedan jag var en tretton-fjorton år, har min övervikt varit ett problem. Och jag gick också upp mycket i vikt just under tonåren.

Vintern 2006 träffade jag min nuvarande man (som ÄLSKAR MIG FÖR DEN JAG ÄR, PRECIS SOM JAG ÄR). När vi träffades vägde jag 85. En vikt jag just hade kämpat 15kg ner till och jag mådde fantastiskt bra och mitt självförtroende pekade uppåt. Jag var ingen smal tjej, utan tjock. Men jag trodde på mig själv, var nöjd med mig själv och visste att jag kunde förändra!

När jag blev gravid ett halvår senare hade jag myst till mig tio kilo och under graviditeten gick jag upp 26 till! Efter förlossningen på våren 2008 stannade vågen till slut på 106.

Nu har det gått FYRA ÅR och jag har gjort en del försök att komma ner i vikt. LCHF (alla dessa jävla matlådor! Man får laga mat jämt och Pressbyrån har ingenting att erbjuda och knappast några kaféer eller lunchställen heller): ner i vikt snabbt! Ett kilo i veckan och efter åtta veckor var det också -8 på vågen. Sen kom sommaren med glass och födelsedagar. Jag orkade inte hålla ut och hela tiden förklara mig. Gick upp alla kilon igen under ett år.

Nutrilett: Svältdieten. Passade på att haka på min man som skulle flyta inför en GastricBypass. Aldrig äta någonting alls utom måltidsersättningarna. Hungrig jämt, tänker på mat jämt, fuskar jämt (vad gör en liten japp). Efter sju veckor va det -8 på vågen ännu en gång! (trots en hel del fusk). Men så kom sommaren....

Gick sedan upp alla kilon under semestern och var tillbaka på ruta ett. Har startade om Nutrilett ett antal gånger, men det är så förbaskat svårt när man 1: är ensam om det. 2: ska smyga med det!

Dags att byta taktik!

Regel 1: Sluta smyga! ....eh ingen regel utan undantag: jag bloggar ju anonymt. Men jag bara pallar inte att ta det hela med min mamma och hennes åsikter. Jag vill testa att lyckas först. Sen kanske jag kan visa på min metod.

Och faktiskt är det detta som jag tror är min nyckel till att lyckas. Jag ska erkänna för omgivningen att jag inte är nöjd med min vikt och att jag håller på att göra något åt det. Jag är fortfarande lika skitskraj för att misslyckas offentligt, men den här gången ska den rädslan hjälpa mig att lyckas! Och sen ska jag också betala JÄVLIGT dyrt för metoden! För rinner pengarna iväg, så svider det ännu mer att misslyckas! Metod: Itrim. 

Funkade faktiskt jättebra! Tolv veckor VLCD/LCD och sedan "Varierat" och Handfast minus. På fem månader (med lite fusk under semestern) Gick jag ner -20 kg

Meoden funkade för att jag berättade på jobbet och jag gick på regelbundna hälsoträffar och fick dessutom betala MASSOR för hela paketet. Väldigt dyra kilon. Men värda varenda krona att bli av med! 

Plötsligt stod vågen och pekade lägre än vad den hade gjort på fem år! Lika lågt som när jag träffade min nuvarande man. Och återigen började jag trivas i mig själv. Jag var långt ifrån färdig, men ÄNTLIGEN kunna köpa kläder som sitter fint. Sån Lycka! SÅ VARFÖR HÖLL DET INTE????

Mitt mål var att gå ner dessa tjugo kilon och hamna på 85kg (eller mindre) för att kunna bli gravid! Jag ville inte väga över hundra kilo och dessutom gå och bära på en graviditet. Och med tanke på att jag gick upp 26 kilo med första graviditeten så fanns ju en överhängande risk för att det skulle bli lika dant med nästa. HUJEDAMIG! Så med moroten att få bli gravid igen så lyckades jag. 

Och nu, med en andra graviditet bakom mig är jag återigen på 106kg. Nu har jag lessnat ur på den här vikthissen en gång för alla!! Gravid blev jag omedelbart när jag tog ut p-staven då förra viktmålet var nått och förutom att jag åter igen gick upp över tjugo kilo i vikt, så gick graviditeten jättebra. Men efteråt är det bara hålihuvudet-svårt att gå ner i vikt igen :S Plus att jag i bakhuvudet hela tiden tänker "vad tjänar det till att alltid kämpa blod för att gå ner eller behålla en vikt, när det är så lätt att gå upp i vikt"

Nu har jag kommit till beslut att få göra en Gastric bypass-operation. Det här är min resa...