Kroppsförändringar som äntligen börjar ge sig till känna :)

Att vara tjock innebär förstås en hel del begränsningar i vardagen. Det finns både yttre begränsningar, som kommer utifrån. Som att andra människor har fördomar om en bara för att man är överviktig. Eller som att biostolen är trång. Att man inte får ner ändan på däckgungorna i parken, eller att man inte hittar några kläder som passar (och att provhytten känns klaustrofobiskt trång. Dessa yttre begränsningar som kan få mig att gråta i min ensamhet, och som jag såååå gärna skulle vilja slippa, men som är ytterst svåra att påverka och förändra. Jo jag kan ju överraska människor med att inte leva upp till deras förväntningar på att en tjockis är samma sak som dum, korkad och klumpig.

Men så finns det alla kroppsliga och fysiska begränsningar som direkt beror på de extrakilon fett som dallrar runt på min kropp. Dessa kan jag ju förstås påverka, genom att gå ner i vikt. Och med detta kommer ju även yttre begränsningar att försvinna.

Saker som för mig har varit ytterst jobbiga när jag varit som tjockast:

Yttre begränsningar:

• Andra människors fördomar om tjockisar
• Att svälla över på sätet brevid i bussen
• Aldrig hitta kläder som sitter snyggt (När jag vägde som mest fanns det knappt några kläder som ens var stora nog i de vanliga klädkedjornas oversize-storlekar)
• Aldrig kunna äta något på stan, för man vill ju inte leva upp till de där fördomarna
• Nog fick jag plats i biostolen, men ack så trångt det va
• Inte komma i kläder som man ska ha på jobbet (förnedring big time)
• Inte våga vara med på olika aktiviteter där man måste ange vikt (typ hyra slalomutrustning, rida, dyka osv)
• Inte våga vara med på aktiviteter som innebär lån av kläder (typ gå på spa och inte få plats i morgonrocken som finns till låns)

Kroppsliga/fysiska begränsningar:

• Inte orka den dagliga vardagsmotionen, som att gå i köpcentrum, promenad, leka med barnen, städa. (blev alltid helt togslut och trött om jag gjorde något sådant)
• tappa andan varje gång jag knyter skorna (köpte aldrig knytskor :P)
• Inte kunna måla tånaglarna utan att få andnöd (även att klippa tånaglarna var jobbigt värre, dock ett nödvändigt ont
• Inte kunna ha klack på skorna, för jag väger för mycket så det verkligen smärtar att belasta fötterna med klack
• Ont i ryggen och obekvämt att sova hur jag än vänder och vrider på mig i sängen
• Att kunna ha en vinterjacka som går att knäppa (slippa låtsas att man inte fryser utan att man vill ha jackan öppen)
• Inte kunna vara barnet eller med tunna strumpbyxor under kjolen/klänningen. Låren skaver mot varandra och med ett par strumpbyxor blir det dessutom som ett svettigt rivjärn. AJ AJ! Nä, alltid cykelbyxor under kjolen :P
• Inte kunna gå upp för en trappa utan att tappa andan
• Värk i rygg axlar, knän och fötter

Och så till det bästa av allt: JAG BÖRJAR KÄNNNA ATT DESSA BEGRÄNSNINGAR BLIR FÄRRE OCH FÄRRE!

 Det är inte längre jobbigt att röra på sig. Nej nu går jag mer än gärna hela dagarna, leker med barnen, och städ....nja städningen är fortfarande urtrist :P

Jag har inga problem att klippa och måla tånaglarna, tjoho! Min fina Bondelid vinterjacka går alldeles utmärkt att dra igen dragkedjan på. Sorgligt nog är den kanske för stor till vintern. Men då kommer jag att använda den ändå :)

Orkar böja mig och plocka upp saker från golvet istället för att kicka dom åt sidan med foten. Min sommarskor har faktiskt ingen snörning, men däremot en liten klack :)

Ryggvärken har minskat väldigt mycket och jag har inte längre ont i knän och fötter, tjoho!

Trappan är nemas problemas och jag väljer hellre en trapp än en hiss om möjligheten finns :) Och faktiskt så börjar jag kunna hitta kläder i klädbutikerna igen :D Även om det ännu är en jättestor mage som gör att jag måste gå upp en storlek för mycket, så kommer jag åtminstone i L eller XL. Och igår köpte jag ett par löparbyxor i storlek M, Tjoho!

De yttre begränsningarna då? Jodå, biostolen är lite rymligare, men vad gäller folk och deras fördomar, så är jag ju fortfarande tillräckligt tjock för att de flesta ska ha en åsikt om min vikt (även om det är få som skulle säga nått). Däremot så har jag slutat bry mig. Ja jag tycker inte längre att det är jobbigt om någon tittar på mig och tänker "en lat tjockis som bara äter", för det är ju inte sant det minsta. Fast mest tror jag att det har blivit lätt att strunta i fördomar för att jag vet att jag är på väg att gå ner i vikt och på väg ur detta fack. Förut var det så hopplöst, för man gjorde allt man kunde och ändå förblev man en tjockis. Men nu vill jag nästan att folk i min omgivning ska lägga märke till "tjockisen", så att det kan se den stora förvandlingen när jag väl blivit smal :P Dock är det ingen i min omgivning som inte vet om min operation som sagt något än. Men skillnaden är ju inte så stor ännu. På jobbet såg de mig inte när jag var som störst, för då var jag föräldraledig och nu väger jag ungefär lika mycket som jag gjorde innan jag blev gravid, så det är nog sak samma för dom flesta. Men revanschen kommer när jag gått ner 20 kilo till :D Om det bara ville skynda på lite :P