Ny platå

89 visar vågen envist. Euforin som fick mig att glädjeskutta av vågen för två veckor sedan har bytts mot ett bittert accepterande. Det ÄR stort för mig att vara under 90-strecket. För där har jag inte varit på två år. Och den gången var det ytterst tillfälligt innan jag vände upp mot nittifem igen. Men den här gången vet jag ju att jag är här för att aldrig vända upp igen. Aldrig.
Och visst kan jag acceptera att jag ibland får stå still på vågen. Men jag tycker nog att det är allt för ofta. Äter jag fel? Tränar jag för lite? Hjälper inte operationen längre? (skräck)

Nu har det varit 89 i två veckor. Men jag hoppas att det släpper snart. Jag har fortfarande svårt att komma igång med någon rejäl träning. Tiden finns inte. Men jag ser till att få rejält med vardagsmotion åtminstone. Promenader dagligen. Räknar steg och ligger minst på 10 000 om dagen. Oftast uppåt 15000 steg. Och min fantastiska man ordnade ju en Crosstrainer i födelsedagspresent som jag försöker bli vän med. Vansinnigt jobbig att trampa på, men jag har börjat köra lite. Orkar typ tio minuter. Men kör tio min varannan dag. Snart orkar jag väl lite mer :)

idag är jag förkyld. började igår med halsont och snortäppa. hoppas det går över snabbt. känns alltid så avigt att vara förkyld mitt i sommaren. usch.