nedstämd och misslyckad...

Jag känner mig ofta som en clown. Visst jag skrattar och kan vara glad och glädjas över livet och vardagen.
Men inom mig är jag inte alls så glad.
Kom just att tänka på den här texten: show must go on, inside my heart is breaking, my make up may be flaking, but my smile, still, stays on...."
Bild lånad från nätet, hittade faktiskt inte vem som målat den.

Usch. tycker verkligen inte om mig själv just nu :S
den här veckan har inte gått nå bra matmässigt och jag känner mig misslyckad och bedrövlig. Just nu sitter jag med huvudvärk, till följd av dagens dåliga planering. Det är inget "skyllaifrånmig"-inlägg det här. Eller ett "imorgontarjagnyatag". Jag skriver varken för att bevisa nått eller för att ursäkta mig. Jag skriver för att skriva av mig. Och kan det vara intressant för någon annan att läsa, så varsågod. 

Visst brann jag helt klart för shape up-appen alldeles nyss. Men den är ju bara såååååå vecka 5. I alla fall har det inte funkat denna vecka. Appen är fortfarande skitsmart och allt det där. Men jag har fallit in i gamla tröstätarmönster. Och då tycker jag så illa om mitt eget beteende mitt i alltihopa, så jag hamnar i den dåliga spiralen. Det blir småätande, för att jag är rastlös och uttråkad. Och det blir mycket kolhydrater för att det är det som jag tröstar mig med. Det suger. Jag önskar att jag bara kunde dra ner dragkedjan till min kropp och mina dåliga begär och bara kliva ur mig själv och gå härifrån.

Veckan har varit lite smått kaotisk. Fina maken ligger inne på sjukhus för en opererad fot. Han åkte in i tisdags och kommer hem imorgon, fredag. Fyra fina dagar för mig själv och barnen mao. Det brukar gå alldeles utmärkt...om det inte vore så att Lillebror, som är sju månader nu, håller på att få sina första tänder och samtidigt passar på att köra sin "separationsångestfas". Det är skrik och panik, så fort jag försöker sätta eller lägga ifrån mig honom. Kan inte ens gå iväg på toaletten tjugo sekunder. :P (nu sover han dock).
Storebror, som är fyra, är väääärldens duktigaste, men det är jobbigt också för honom att Lillebror tar all uppmärksamhet av mig och samtidigt är han själv inne i en fast då han är rädd för monster och troll och därmed inte vågar gå till sitt rum själv, eller sova själv på kvällen.
gaaaaaaaaah. Jag är väldigt mycket "barnens mammma" och väldigt lite "mig själv" just nu. Vanligtvis är vi ju alltid två, när barnen är som tröttast på kvällarna, men så inte denna vecka. Så jag har bara inte orkat hålla mig själv stram och på ständig sockerabstinens denna vecka.

Veckans MINUS: Inga minus på vågen :/ Trist. Känner mig skitbesviken på mig själv. Men jag har ju bara mig själv att skylla. aaaaarrrrg

Imorgon är det besök hos dietisten. Jag hade verkligen en tro (förra veckan) på att jag imorgon skulle väga 108kg, dvs -4 från vad jag vägde den 16 jan när jag va på läkarbesöket. Och det hade inte varit något problem om jag hade skött mig. Men nu blir det snarare 110. I bästa fall :(

Så kan jag verkligen gå ner i vikt på egen hand? Nä jag kan inte det. För jag faller hela tiden in i dåliga destruktiva mönster. Det känns som en sjukdom. 
Jag är så grymt tacksam för att jag ska få göra den här viktoperationen nu. Men jag blir ju samtidigt lite skraj över att jag måste förändras i hjärnan också! Hur gör man det?