Sexmånadersdagen!

hösten är här. Och den 12 september hade jag varit opererad exakt sex månader. här kommer en lite reflektion...

Nu är jag här. Exakt sex månader efter min gbp. Det har varit en milstolpe. För att få lite perspektiv på operationen och dess majs och bajs så att säga. För både tiden före och strax efter operationen var jag så insnöad på vikt, och ätandets vara och icke vara. Jag visste inte vart jag var på väg eller vad det kommer att bli för resultat. Har jag gått upp ett gram? Är det här slutet på det roliga? Går jag ner för långsamt? Var inte magen plattare förra veckan? Äter jag för mycket? För lite? För onyttigt? Kommer det att gå vägen? Kommer jag att skita tarmarna ur mig om tre veckor? Eller inte. Ja tarmvred, läckage och andra mer allvarliga och tråkiga komplikationer har ju hela tiden hotat i bakgrunden.

Men så har jag lyft huvudet en aningens ovanför navelluddet och försökt fokusera på ett riktmärke lite längre bort. Som när man lär sig köra bil. Istället för att hänga krampaktigt över ratten och försöka se vad man just kör över, ska man ju luta sig tillbaka och hålla blicken fäst på horisonten. Och i min horisont har sexmånaderdagen legat. Efter sex månader kan man verkligen göra en första utvärdering över hur det har gått med operationen.

Jag räknar min viktnedgång från flytstart (den vlcd-diet man äter inför operationen), eftersom det är då det hårda jobbet börjar. Nu har det gått exakt 30 veckor och jag har gått ner 30kg (HURRAAAAA)
Mitt mål har varit att gå ner just trettio kilo till min sexmånadersdag och det gick ju faktiskt. I snitt 1kg/vecka är ju helt ok ;)

Kost
Äter det mesta. Eller kan äta allt. men söta saker i begränsad mängd. Måste äta långsamt. Annars tar det stopp. Övar fortfarande på att äta långsamt och att inte ta för mycket. Det är som om min hjärna inte fattar att jag blir mätt på en deciliter :P
Brottas fortfarande med sötsug. Vill gärna proppa i mig choklad och fikabröd mest vare dag, vilket förstås inte är möjligt. Men lusten finns där. Brottas också med skam- och skuldkänslor kring ätande. Känner fortfarande att jag är en idiot när jag känner mig sugen på saker. Gamla bantningshjärnan spökar. Försöker snåla på måltider ibland. Så jag övar mig på att äta utan att skuldbelägga mig själv och fokusera på att det är bra saker som man inte ska ha dåligt samvete över.

Motion
Nä, där blir det tyvärr ingen framgång. I våras, efter operationen promenerade jag dagligen 30-60 minuter och tränade på St:Görans en gång i veckan. I somras låg stegräknaren mellan 8000-15 000 varje dag. Idag?
Knappt nånting. Börjat cykla till skolan. Typ 5km (25min) x2 om dagarna. Ingen annan träning. Vissa dagar promenader, andra inte. Familj och skola tar all tid. Fast å andra sidan. Innan gbp fanns det ju inte ens på världskartan att börja cykla in till city.
Och häromdan sa min svägerska att jag har inspirerat henne till att börja springa (what?!). Blir man ju lite pepp att ta tag i löpningen igen. Är man en inspirationskälla, ska man ju föregå med gott exempel ;)

Vikt
Tycker ju konstant att det går för långsamt. Egentligen, rent förnuftsmässigt är jag nöjd med takten på viktminskningen. 30kg på 30 veckor. Det känns som om både kropp (hud) och hjärna har en chans att hänga med. Men rent impulsmässigt önskar man ju att det va ett kilo om dan :P
Det gick förstås lite snabbare i början och nu i augusti har det stått i princip stilla. Ett tag gav jag upp lite grann och tänkte att det får väl bli 28kg till sexmånadersdagen då. Men så rasslade det till för två veckor sen och så lyckades kroppen släppa ifrån sig två kilo till :)
Hoppas det håller i sig nu. Nästa mål: 70-talet :D

Kropp
För någon vecka sen tittade jag och maken på några filmsnuttar som vi hade filmat förra sommaren. Jag fick en chock när jag såg mig själv. 110-kilos-monstret. Spolade tillbaka och tittade, spolade tillbaka och tittade, minst åtta gånger. Har jag varit så där stor??! Kunde inte fatta att det va sant.
När jag tittar på mig sjäv i spegeln idag så är det väldigt blandade känslor. Å ena sidan ser jag en massa förändringar. Smalare lår, smalare axlar, nyckelben som tittar fram, en finare midja och smalare höfter. Å andra sidan kan jag inte komma ihåg att jag sett annorlunda, tjockare ut. Jag VET att det är så men jag kan i alla fall inte SE skillnaden. Ser fortfarande den stora hängmagen och dubbelhakan som tittar tllbaka på mig. Ska de aldrig försvinna? Jag ser att jag ser bra ut och blir smalare, men jag längtar tills 25kg till har runnit av. Så är det bara. Jag är inte missnöjd, bara lite otålig ;)

Sen är ju den där stora frågan om huden. Blir den lös och slapp? Tycker att jag sitter och drar och sliter i huden hela tiden, har den bilvit lite lösare, eller var det så här förut? Men på det stora hela kan jag säga att jag är nöjd så här långt. Kan tycka att huden sitter lösare över hela kroppen, men det kan lika gärna vara en inbillning. Där det verkligen syns är på magen och fladdret under armarna. Men å andara sidan hade jag ju hängbuk även innan, det är bara att den innehåller mindre fett nu. Och faktiskt. Även om huden hänger, så hänger det MINDRE än när det var utfyllt av fläsket.

Nackdelar med operationen för min del:
Inga kända nackdelar
Det är otroligt individuellt hur bra/mindre bra det går med gbp. Det finns komplikationer och risker som vid alla andra operationer. Och det finns förändringar som sker både kroppsligt och mentalt som inte alls är lätta att handskas med efteråt. Men för mig har jag inte hittat en enda anledning som väger ner beslutet att operera magsäcken.
Jag har inte fått några fysiska komplikationer i direkt anslutning till operationen.
Inte heller vad gäller min möjlighet till att äta mat. Jag räknar inte dumpning, begränsat näringsupptag, minskat matintag som komplikationer eftersom jag är väl medveten om att detta kommer att ske och är en del av mitt nya sätt att leva i förhållande till mat. Jag kan inte längre överäta, vilket jag är tacksam över. Jag blir sjuk om jag äter fel, vilket jag är tacksam över. Och jag måste ta mina vitamintillskott och se till att maten jag äter är väl balanserad (proteiner, fett och kolhydrater, fibrer osv), vilket jag också är tacksam över. Ja faktiskt. Nu kan jag inte längre rycka på axlarna åt att maten är näringsfattig. För då riskerar jag att snabbt hamna i undernäring och få bristsjukdomar. Det kunde jag ha fått även innan, med tanke på hur dåligt jag kunde äta i vissa perioder. Nu har jag det under kontroll!

Visst. Tråkigt att inte kunna äta av allt på buffébordet, när jag betalat dessutom. Men tacksam över det faktum att jag antagligen bara skulle ha överätit i vanliga fall.

Viktnedgången har också varit balanserad och i lagom takt. Jag ser inte överskottshud som en nackdel (har ju knappt nån än så länge). Jag har inte fått problem med självkänsla, självbild eller liknande saker heller. Var trygg i mig själv redan innan och känner mig lika trygg nu.

Finns det något jag saknar från livet för gbp?
Jadå. Kan sakna att inte kunna halsa vatten. Svepa ett glas. Märkligt nog så klarar jag att dricka mer vatten på dan än på natten. Jag kan dricka några klunkar i taget mitt på dan. Men om jag vill dricka på natten, så knyter det sig i magen och jag får ont omedelbart även efter en liten (yttepytte) klunk. Ofta släpper det efter några sekunder, men det är  ändå obehagligt.

Ja, jag kan gå nere på ICA och känna mig sjukt sugen på att köpa något (VADSOMHELST) snaskigt att äta. Vill ha en hel påse chips att trycka i mig. fast det går ju inte. Eller en påse kanelgifflar, och det går ju inte heller. Men före operationen föll jag ofta för impulsen och moffade i mig alltihopa framför tvn. På sätt och vis finns det en saknad, för suget sitter så hårt. Men är ju väldigt glad att jag nu lägger band på mig att motstå impulsen. Jag köper ju fortfarande nyttigheter. Chips kan jag äta relativt obehindrat. Men Idag köper jag det bara nån gång ibland, och äter bara lite grann (en näve chips på fredakvällen, eller så). Godis och choklad köper jag inte längre. Blir ju sjuk.

Eller när man äter riktigt god mat. Jag vill sååååå gärna ta en portion till. Men magen är full efter halva portionen.

Det är som att sakna sin barndom. Sakna att få ha tio veckor sommarlov varje sommar, eller kanske man saknar sin studenttid, eller tänk tiden man inte hade barn och bara kunde ägna sig åt sig själv och varandra. Det är ju saker man kan sakna, men ändå inte vill tillbaka till. Så är det med tiden före gbp. Vid vissa tillfällen kan jag sakna att kunna äta hur jag vill. Men det är så korta och flyktiga stunder att jag inte ser det som nackdel. Och det vägs ju upp av fördelarna. Ett sundare och hälsosammare liv ^^