Att smälta och berätta för sina nära...

Jag funderar massor på vilka jag ska berätta om operationen för...

Jag har inte riktigt hunnit smälta att jag nu har fått ett operationsdatum för en gastric bypass och att nedräkningen har börjat! 48 dagar kvar. åtta veckor. Sen är det kniven i magen som gäller. För även om jag verkligen känt att jag bestämt mig och känt mig trygg i mitt val innan. Och jag blev beviljad redan i början av december, så är det först nu, när datumet är satt, som det verkligen börjar hetta till. Jag berättade för mamma idag att datumet är satt. Hon är den enda (och min man förstås) som vet om att jag ska göra den här operationen. Tyvärr blev det ett väldigt kort telefonsamtal och vi får prata mer imorgon, men hon tycker att jag gör helt rätt beslut.

Men jag velar fortfarande så himla mycket fram och tillbaka huruvida jag ska berätta för min omgivning eller inte om gastric bypass. Jag kan dela in min bekantskapskrets i tre grupper:

Familj: Där kommer det nog bara vara mamma och maken som vet om att jag gör operationen. Det är svårt. Jag vill så himla mycket berätta för min syster och en av mina bröder. Men min andra bror är själv läkare och ganska så sarkastiskt mot "folk" som "inte orkar ta tag i sina liv". Jag hatar hans överlägsna attityd (det är egentligen något slags skal han bär runt på), men jag orkar inte hamna i diskussioner med honom. Sen är min mans familj från Asien och vi har stor släkt kvar i Indien. De skulle inte förstå över huvud taget, så där känns det väldigt overkill att försöka "förklara sig". Samtidigt så vill jag berätta för min mans syster som står mig rätt så nära. Men att hon skulle hålla tyst, är att begära för mycket.

Vänner: Jag har några tjejkompisar som jag träffar dagligen, eller ett par gånger i veckan. Det är fem tjejer. Jag har inte känt den särskilt länge, några månader bara, för vi är mammalediga samtidigt. Jag har valt att berätta för dom alla att jag ska göra den här operationen. Det är oundvikligt att inte komma in på ämnet vikt/kroppsnöjdhet/ träning/hälsa, när man är ett tämligen nyförlöst mammaledigt kompisgäng.
Det har varit väldigt positivt att berätta för dem. Två av dem är själva överviktiga och kämpar med vikt och att känna sig nöjd med sig själv. Och en tjej har två familjemedlemmar som själv gjort gbp. Så nu känner jag att jag har nära vänner som jag kan träffa ofta och prata av mig, få stöd och pepp ifrån och som dessutom kan vara en extra sporre för mig att inte fuska vad gäller kost och träning. För berättar man hur man tänkt äta nyttigt och träna, så kan man ju inte smita undan lika lätt.

Jag har fler vänner som står mig väldigt nära, men som jag inte träffar lika ofta och jag är lite kluven med att berätta, men kommer troligtvis att göra det för de som betyder något för mig.

Kollegor: Efter min asiatiska familj,  är det här den "jobbiga" gruppen, som jag velar mest med hur jag ska göra. Å ena sidan har jag ett jobb med mycket säkerhetsansvar och det skulle vara bra att kunna berätta, så att jag kan förklara om jag skulle få dumpningar eller så. Men å andra sidan är vi skiftjobbande och jag har jättemånga kollegor och vissa träffar man oftare än andra. Många av dom känner jag bara lite grann och har inget som helst personlig relation med. Det är en arbetsplats där ryktet skulle gå som en löpeld och lika så skvaller och kommentarer huruvida jag gjort rätt eller fel eller om hur mycket jag går ner i vikt osv. Jag skulle själv aldrig kunna kontrollera vad som sägs om mig eller ens hinna ikapp ryktet.

Dessutom, för två år sedan när jag började fundera på gbp, berättade jag det för min arbetsledare i samband med en hälsokontroll via jobbet, och då avrådde han mig att göra den, eftersom han tyckte att det var synd att ge sig in på en riskfylld operation när man kan komma iform med hjälp av rätt kost och träning. Så det är inte så roligt att komma två år senare och säga att man då har bestämt sig för att göra en ändå. Känns lite som "jag misslyckades med den där andra vägen, så nu tar jag riskerna ändå".

Jag vill slippa prestationsångest, men jag vill samtidigt stå upp för mitt val! Ju fler jag berättar för, desto mer kommer min prestationsångest att öka. Alla som FÖRVÄNTAR sig att jag går ner i vikt, eller som tycker att jag gjort det så ENKELT för mig som valt en "fuskmetod". Det är den biten jag känner att jag vill skärma mig ifrån. Samtidigt vill jag stå upp för mitt val och stå för att jag tycker att viktoperationer är en bra sak. Om någon börjar prata illa om GBP eller kallar det för "fuskmetod" så vill jag kunna vara den som står upp och säger emot och säga vad jag tycker. Fast det kan jag ju förstås ändå, utan att tala om att just jag är opererad. Dock känns det ju lite som att jag "skäms" för min operation, eftersom jag inte "vågar" berätta. Egentligen är det inte så att jag skäms, verkligen INTE, jag vill bara slippa alla ONÖDIGA diskussioner.

Hur gjorde eller skulle du ha gjort?