Träningsvärken from hell

Redo att springa lite...

Joråsåatte...Klart man tar varje tillfälle i akt att ge sig ut o träna. Ahum. Eller inte alls. Sa jag inte för några inlägg sen att det nu skulle bli lite j**ar anamma och cross trainer och tabata var dag. Haha...i tre dagar ja. sen blev det två dagar på en vecka. och sen. en. Kanske.
Utan att vi gottar ner oss i detaljer, så har jag haft rätt fullt upp på mentala planet senaste veckorna. Det är ganska rörigt i vårt liv just nu. Att prioritera ens en kvart träning om dagen känns ibland lika stor utmaning som att kasta sig in på en Iron man, eller ett vasalopp otränad. 
Samtidigt så känner jag lusten till att få igång motionen och träningen har kommit tillbaka. Jag VILL få lite bättre styrka och stabilitet.

Så när jag i måndags skulle få ren och skär egentid (B A R A j a g hemma hela förmiddagen) så klev jag i mina löparkläder redan när jag gick upp på morgonen, för att efter dagislämningen kunna ge mig iväg på en spontan löprunda.
Joråsåatte...Klart man ägnar sig åt löpning....en gång var fjärde månad eller så.
Minns ni att jag skrev att jag lyckats inspirera svägerskan till att börja springa! För att jag i somras lyckades komma igång med power walks och B Ö R J A D E springa lite grann.

Så. I måndags ville jag testa konditionen lite. Har viktminskningen gett något resultat? Och så satte jag igång att jogga. I lugn takt. Håll på tretti sekunder och ont i ena lungan. Men jag tänkte att trägen vinner och FORTSATTE jogga på och efter några minuter släppte faktiskt hållet och smärtan i lungan. YES! Och så där joggade jag på, fem minuter....tio minuter....FEMTON MINUTER.....ja hela 18 minuter körde jag. I förvisso luuugn takt. 2km totalt. Men fasiken vad stolt jag va (ÄR) över mig själv! För jag slutade INTE för att jag var slutkörd. INTE för att jag gav upp. Nä jag slutade för att jag kände att det bara fick räcka så. Vill inte ta ut mig för mycket första gången. Jag hade orkat mer. Men jag nöjde mig helt enkelt för att INTE köra tills jag dog.

Ojojoj, vad jag kände mig cool. En löpare! En bland alla andra hurtbullar. 

Men F*** vilken träningsvärk jag vaknade med dagen efter. Och nu, TRE dagar senare kan jag fortfarande knappt gå :P Kanske var det ett marathon jag sprang, eller what?! Och då tyckte jag att jag var jätteduktig att stretscha efteråt. Lite så där lagom coolt mot en bänk i en busskur vid torget.

Jag blev i alla fall sporrad att testa igen. Tänker bara inte lova när ;)

Ja det ser mest ut som att jag är en förvirrad fåne som inte hittar hem
genom två kvarter på den här kartan.
Sprang nämligen runt i en park. Vill alltid ha nära hem ;)