onsdag 15 januari 2014

skuttade in på cellprovsmottagningen idag

i vanliga fall brukar ju gyn-cellprovtagning ligga långt ner på bottenlistan över jobbiga saker som man nödvändigtvis måste utsätta sig för. Så pass långt ner att jag helt enkelt struntat i att ta mina prover på typ sex år. Så var det dags idag. Det är ju himla bra att vi får denna provtagning och man ska ju vara rädd om sig. Har gruvat mig en del, för jag tycker verkligen att det är jobbig, även om det går på en halv minut. 
Men så i förrgår kom jag på att nog står det väl en våg uppe i expeditionsrummet på mvc! Nu började jag längta efter att få gå och ta provet. Jajjamensan. Helt klart värt det om man kan låna vågen efteråt! Om det börjar bli dags att köpa en ny våg här hemma? Ja, det vore ju bra att inte behöva klura ut var man kan hitta en våg att väga sig på hela tiden. Men samtidigt är det så SKÖNT att SLIPPA väga sig stupikvarten. För det var just vad jag gjorde när jag hade en våg här hemma. MINST två gånger om dagen, ibland mer. Nu är jag fri från det där. Nu blir det på sin höjd, nån gång i månaden, när jag råkar träffa på en våg. 
Som idag. På cellprovtagningen på mvc. Jag var nog den som var mest uppspelt i väntrummet. Förväntansfull. Hade det hänt något sedan min senaste vävning på nyårsdagen? Det är ändå 15 dagar sedan. Cellprovet gick snabbt och som vanligt så pustar man ut efteråt och tänker "det där va ju inte så farligt". Och så den lilla snälla frågan om man kan få låna vågen ett ögonblick. Jo då, det skulle nog gå för sig. wiiiiiii

Och resultatet: -1kg YES YES YES!


4 kommentarer:

  1. VILKEN FANTASTISK BLOGG! Du skriver fantastiskt och fängslande o man kan liksom inte sluta läsa! Tänker själv på o göra en gbp (167 cm 129 kilo). Har precis som du aldrig heller varit smal, minsta jag vägt var 97 och då kände jag mig som en supermodell. Är dock livrädd för att göra en pga komplikationer o liknande!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så mycket! Jag blir så glad när bloggen kan vara till hjälp (och underhållning). Jag hade tänkte att skriva ett inlägg om hur jag känner inför det här med rädsla och farhågor inför en operation och då gbp i synnerhet. För jag var också skiträdd innan. Skiträdd för att att jag skulle komma att ångra det här resten av livet. men så här in efterhand, nästan ett år efter op, så känner jag hur obefogat det var. Visst finns det risk för komplikationer och det ska man ta i beaktande, men man ska också veta att för de allra flesta går det väldigt bra. detta är en framgångsmetod och det är också därför den beviljas och praktiseras i så stor utsträckning. Jag är jättenöjd och ångrar ingenting. Men läs på allt du kan så att du får bilda dig en egen uppfattning. kramar

      Radera
  2. Hej kul att läsa din blogg. Jag opererades 7/2-13 på st Göran. Maxvikt 112 kg. Flytstart 107 kg och flöt i 14 dagar. På op dagen vägde jag 103 kg. Ganska lika siffror va ? ;-) Det har gått saaaakta sen i sept men nu väger jag 68 kg. :-) GBP är det bästa jag gjort. Men jobbet måste man göra själv. Livstilsförändring behövs hoppas alla förstår det. Det är ett hjälpmedel ingen lätt lösning utan jobb. Vi kämpar på mot ett smalare liv. :-) kram Lilli

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh. Hej Lilli och tack för din fina kommentar! De är alltid roligt att få höra att bloggen är till ett nöje för andra. :)
      Ja, det var sannerligen mycket lika siffror. Och så fint att få ta del av. Jag känner också att det går saaaaaakta, men samtidigt är jag så glad över att jag hinner med i sinnet också. Ja, set är sannerligen en livsstilsförändring och ingenting är gratis, utan verktyg att påbörja förändringen. Så tack för din fina kommentar. Snart firar vi ett år som opade ;)
      Kramar

      Radera